Denna bok utgör kronan på Dame Hilarys magnifika trilogi om Thomas Cromwell och Henrik VIII. De två tidigare, Wolf Hall och Bring up the Bodies är det redan länge sedan jag läste, denna tar nästan andan ur en i sin massiva täthet.
Till en början hade jag en smula problem med att ”he” stod för Cromwell i de flesta situationer, men med naturnödvändighet också måste användas om andra personer i denna mångfacetterade historia. Författaren följer Cromwells liv från vaggan till stupstocken praktiskt taget dag för dag. I detta slutskede de ändlösa förvecklingarna med den den lynniga och svårt benskadade monarken och hans letande efter en lämplig gemål som kunde ge honom en arvtagare.
Boken inleds, där den förra slutade, med Anne Boleyns död på schavotten. Den lynniga och lekfulla Anne födde konungen en dotter Elisabeth, som alltså var yngre syster till Mary dotter till Katherine av Aragon. Tredje hustrun Jane Seymour födde honom en son Edward, men dog själv vid förlossningen.
Fjärde hustrun Anna of Cleves, som konungen bestämde sig för efter långt letande och diverse konflikter med de stora konkurrenterna Österrike och Frankrike, kom att leda till Cromwells fall. Konungen, med sin betydande övervikt, sitt skadade och ständigt varande ben, hade blivit impotent och skyllde misslyckandet på den stackars flickan som inte förstod engelska, inte visste vad hon skulle göra för att ta honom till sig och var allmänt blyg.
Cromwell som hade lyckats med konststycket att få konungens fösta äktenskap nullifierat och i det sammanhanget få konungen förklarad som högste ledare för den Anglikanska kyrkan. Fått det andra upphävt och därmed berett väg för det tredje fann sig nu helt plötsligt i onåd. Uppkomlingen som hatades av bördsadeln petades i en av konungens plötsliga humörsvängar, fördes till Towern och avrättades efter tydligen mycket slarvigt hopkomna beskyllningar om illojalitet.
Den stora monarken, som med Cromwells hjälp hade blivit kyrkans överhuvud i sitt rike, gjorde sig kvitt Anna of Cleves, och hade efter henne ännu tvenne hustrur, men inga fler barn. Hans första son var utomäktenskaplig och därmed inte lämplig som arvtagare, han dog dessutom vid relativt ung ålder. Den andra sonen Edward hann bli kung, men inte regent, och dog vid femton års ålder. Dottern Mary försökte sig som regerande drottning på att återinföra den Katolska kyrkan, men misslyckades, även hon dog ung. Dottern Elisabeth, född av den tragiskt avrättade Anne Boleyn, blev en långlivad och stor härskare på sin tron.
Anna av Cleves levde kvar i England undanskuffad, men bekvämt, i likhet med sin företräderska Katherine.
Denna unika historia har Dame Hilary genom årtiondens slit gjort till sitt livsverk, en mästerlig insats. Det är ändå fråga om historiska romaner, i persongalleriet anger hon vilka figurer som är fiktiva, och som sådana kommer trilogin väl tyvärr inte i fråga för Nobels litteraturpris.