Ännu en exposé av Rysslands ”imitation democracy”. Alls icke utan Putin är kontentan, som nu blivit fastslagen i två lagreformer och en folkomröstning under det innevarande året.
Rysslands relativa styrkeposition har ju fortsatt att sjunka från andra plats i början av nittiotalet till cirka femtonde idag. BNP är på nivå med Portugals, enda sättet att upprätthålla ett sken av en gången storhet är tydligen att hålla kvar den ledande klicken vid makten.
Yeltsin och Chubais genomförde den snabba och slarviga privatiseringen i Ryssland till vrakpriser, ett exempel var ett företag som privatiserades för något över etthundra miljoner rubel, medan det objektiva värdet var beräknat till 2,5 miljarder. Förhoppningen var naturligtvis att de nya ägarna skulle vara patriotiska och bygga upp ny verksamhet i landet. Som känt blev därav intet.
Inte ens makthavarna själva inkluderande högsta hönset har placerat sina pengar i produktiv verksamhet på hemmaplan.
Ett fattigt och underkuvat folk, som aldrig haft några rättigheter att tala om, hålls nu matta på mattan genom de gamla tricken med hotbilder och småkrig. Glidningen från de tidiga försöken till anpassning till allmäneuropeiskt beteende mot alltmer auktoritär maktutövning och politik har accentuerats under senare år. Den ryska publiken behöver tydligen föreställningen om att de lever i en stormakt som Sovjet ändå var trots att riket länge levde på ruinens brant.
Mycket i denna bok är skåpmat serverat med yviga gester, men genom att den är rätt mager orkar man ändå med den för att hitta någon formulering som man gillar, som det följande: ”The protests that burst onto the national stage in 2011, though widely interpreted as the political coming of age of the new middle class, are actually better understood as signs that the parallellism is fading. Te factors that helped muffle discontent in the 1990s and early 2000s are ceasing to apply; meanwhile new grievances have emerged, as well as neww Ways of expressing them. There is a historical irony lurking here. Though liberal critics, in Russia and the West, insist that it is the remains of the USSR that stand in the way of Russian progress, it may well be that much stronger opposition to the ”imitation democratic” system will emerge from the post-Communist generations, and that new forms of collective defiance will be forged not out of nostalgia for socialism but out of their shared experiences of capitalism. The future may prove more radically stubborn than the receding past.”