Ett intensivt levnadsöde väl värt en minnesskrift. Boken är tlllkommen på uppdrag av barnbarnen framför allt måhända Kalle Grotenfelt. Mitt exemplar har jag fått av ett annat av dem Helena Enqvist.
Antti Hackzell arbetade som ung jurist i St. Petersburg under tiden före och under första världskriget, han var bland annat aktiv med att hjälpa Svinhufvud när denne var förvisad till Sibirien. Revolutionsprocessen fick honom att återflytta till Finland och han blev i samband med landets frigörelse utnämnd till landshövding i Viborgs län och därmed ansvarig för gränstrafiken till Sovjet under den allra oroligaste perioden 1918 – 20.
1922 blev han utnämnd till Finlands sändebud i Moskva därifrån han några år senare blev utpetad, baserat på att en förmögenhet i guld som Valamo kloster deponerat på legationen försvann medan han själv var på semester i hemlandet. Till saken hör att Kekkonen kommenderades till legationen som utredningsman, men att alla handlingar i ärendet ett år senare blev stulna ur kanslichefens på Utrikesministeriets kassaskåp. Kekkonens förhörsprotokoll har försvunnit och aldrig återfunnits. Hackzell donerade sedermera, i en elegant gest, personligen en motsvarande summa till klostret.
Efter en period av resor och projektarbete blev han anställd vid Arbetsgivar-förbundet och sedan dess chef. Han verkade för att skapa och upprätthålla Finlands kontakter till Sverige, vilket senare under kriget gav utslag i form av löften om stöd och matleveranser i händelse av en brytning med tyskarna. Under en period var han utrikesminister. I fortsättningskrigets slutskede då Mannerheim valdes till president blev han utsedd till regeringschef. Som statsminister tog han ansvaret för den delegation som skulle förhandla i Moskva, men där kollapsade han med en hjärnblödning som något år senare ledde till hans död.
Boken är välskriven och ämnet intressant, men genom att Hackzell var arbetsgivarpamp kom han inte under en kritisk period att vara med i den innersta beslutfattarkretsen. Perioden som sådan och beslutsgången i statsledningen beskrivs ändå ganska vidlyftigt för att den sedermera ledde till hans utnämning till statsministerposten.
En givande repetition av vår närhistoria där mina direkta kontakter till den var att jag bodde på Granö under den senare delen av kriget. Där på Granö i en villa, möjligen den Krogiuska samlades herrarna upprepade gånger under kriget för att i lugn och ro diskutera sig fram till fortsatta åtgärder. Själv minns jag att jag stod på en balkong en natt och följde med hur de sovjetiska bombplanen kretsade över Munksnäs och fällde bomber där.