Författaren, pensionär som jag, är min granne här i Grankulla och tillbringar sina somrar i Ruovesi. Förutom denna volym har författaren skrivit följande: Kullan Pojat; Rannalta Rannalle Syvinkisalmen lossit, lossarit ja silta; Ruoveden Sahat; och Olutta ja Mennyttä, Visuveden Oluttehtaan ja Ikaalisten Juomatehtaan tarinat.
I den nu aktuella boken fördjupar sig författaren i förhållandena på hemmafronten under krigsåren med Ruovesi kommun som utgångs- och jämförelsepunkt. Arbetet är synnerligen detaljerat och närmast att förlika (tror jag) vid en akademisk avhandling.
För mig som „sotaorpo“ och i stånd att minnas små snuttar från min barndom under kriget gav läsningen mycket ny kunskap. Beskrivningen av de enorma uppoffringar som staten krävde av hemmafolket, i form av krav på antalet „mottir“ (kubikmeter) ved som varje person över femton års ålder skulle leverera, hur mycket av skörden enligt beräknad yta man skulle prestera till myndigheternas förfogande. Insamlingar av skrot och andra uppgifter och pålagor som tid efter annan blev aktuella. Boken beskriver också hur stat och kommun upprättade kontrollorgan och hur dessa var bemyndigade att snoka hemma hos invånarna och beslagta produkter, säd, potatis mm. över den rådande tillåtna gränsvolymen.
Svårigheterna som bondebefolkningen ställdes inför då männen i hushållet var inkallade och alla rutinarbeten, framförallt djurhushållningen, skulle skötas dagligen, medan kraven på vedhuggning och andra uppgifter lades som ytterligare sten på börda.
Tankeväckande läsning för en bekväm eftervärld.