Boken är så saklig och faktaspäckad att den inte lämnar något utrymme för en bedömning på litterära grunder. Därmed säger det sig självt att den inte ägnar sig för nöjesläsning, eller ens för en allmän uppfriskning av minnesbilder ur andra källor om kriget och perioden.
Några få glimtar ur det överväldigande materialet är allt vad jag kan komma med i detta sammanhang. Urvalet blir snarare slumpmässigt än logiskt försvarbart.
Av de Habsburgska arvländerna var Böhmen, Mähren samt Övre och Nedre Österrike i början av sextonhundratalet övervägande protestantiska. Habsburgarna förde en rekatolicerings-politik som gav förtur till adelsbrev, ämbeten, officersfullmakter och förläningar för katoliker.
I det Heliga Romerska Kejsardömet av Tysk Nation fanns det starka konstitutionella former för behandlingen av de olika konfessionerna. Dessa baserade sig på fredsslutet i Augsburg 1552 och omfattade dels en överenskommelse om en dag och ett år som gräns för förvärv och besittning av kyrkliga förläningar, biskopdömen, kyrkor och kloster konfessionerna emellan. De omfattar också ett utbyggt system av riksdomstolar med uppgift att slita tvister om dessa frågor mellan konfessionerna. Calvinisterna hade inte detta skydd i konstitutionen.
Inledningen till den långa krigsperioden anses utgjöras av ”defenestrationen i Prag” 1618, som var ett protestantiskt, men inte ett folkligt uppror mot den Habsburgska politiken. Dynastiska krig som Habsburgarna fört i Ungern och den protestantiska majoriteten i Nedre Österrike gjorde att det fanns utrymme för en Böhmisk aggression mot Wien.Upproret kuvades i ett slag utanför Prag 1620, men kriget spred sig och fortsatte.
Spanien upprätthöll en korridor för truppförflyttningar från Medelhavet genom Savoyen, Franche Comté, Elsass och Lothringen till Spanska Nederländerna för sitt utdragna krig mot De förenade Nederländska Provinserna. Palatinatet, Hessen och Brunswick var lierade med Provinserna och störde korridoren. Bayern hjälpte Habsburgarna att hjälpa Spaniorerna att hålla korridoren öppen. Richelieu intrigerade för att få fransk kontroll över Elsass och Lothringen. Kriget spred sig.
Danskarna engagerade sig i medlet av tjugotalet. Svenskarna som en fortsättning på sitt polska krig 1630 till en början för att bryta Wallensteins belägring av Stralsund, som i sin tur berodde på ambitionen att bygga upp en flotta för kejsardömet. Hotet om ytterligare en konkurrent utöver danskarna på Östersjön passade inte Svenskarna, vars strävan var att underlägga sig så många flodmynningar och hamnar som möjligt för att förtjäna tull på handeln före danskarna kom åt att tullbelägga samma fartyg.
Fortsättningen på det svenska äventyret motiverades som ett aggressivt försvar för brohuvudet i Pommern. Synnerligen aggressivt för de svenska trupperna, som i huvudsak bestod av tyskar, förde kriget längs både Oder och Elbe ned till sydtyskland. Efter förlusten vid Nördlingen 1634 bestod den svenska insatsen länge av försvar av de städer som intagits. Omkring 1636 var kejsardömet nära en intern uppgörelse, men frågan om Palatinatet och elektorskapet som följde med, samt de spanska, franska och svenska frågorna blev olösta.
Efter denhär perioden blev svenskarna stegvis tillbakaskjutna norrut, men lyckades på 40-talet ännu föra ett framgångsrikt krig mot Danmark. De hotade också i en omgång de Habsburgska arvländerna och lyckades etablera ett brohuvud i Olmütz i Silesien. De Westphaliska fredsförhandlingarna pågick från 1645 – 48 och en stor del problematiken bestod i svenskarnas krav på satisfaktion. Också naturligtvis av de franska kraven, medan korridoren förlorade sin aktualitet i och med det spanska fredsslutet med provinserna.
Alldeles i slutskedet av förhandlingarna 1648 lyckades Wrangel ännu inta Prag och Pfalzgreven, som just av Kristina utnämnts till svensk ÖB, var efter honom där som en hök för att dela på ett enormt byte.
Det känns otillfredsställande att begränsa redogörelsen till detta, men de olika förvecklingarna är så mångskiftande och materialet så stort att punkten måste sättas.