Namnet syftar på hur den franskinfluerade aristokratin ändå bevarade drag av den Ryska mentaliteten. Denhär volymen är alltså inte en romantisk roman, utan en till utmattning detaljerad kulturhistorisk utredning, som omspänner tiden från Piters grundläggning till Sovjetimperiets upplösning.
Tsar Peter tvingade, som känt, sina bojarer att raka skägget. Han tvingade dem också att flytta till St. Petersburg. I själva verket upprätthöll han en form av livegenskap för sin aristokrati, som han antagligen inspirerats till av Louis XIV. Aristokraterna var alltså tvungna att tjäna Tsaren antingen i byråkratin eller i militären. Denna regel upphävdes först år 1762. Fönstret mot Europa var hårt reglerat och mycket snävt begränsat till en liten överklass. Denhär gruppen fjärmades alltså medvetet från resten av landet, deras stora jordinnehav hade inte så mycket karaktären av lantställen, utan sågs snarare som inkomstkällor vars storlek räknades i hur många livegna man hade.
Peters spartanska och i grunden praktiskt inställda europa-projekt utvecklades av följande monarker till ett sybaritiskt, hovcentrerat litet samhälle i Rysslands utkant, som redan på språklig grund saknade möjligheter att förstå och kommunicera med den övriga befolkningen.
Trenden som varat i hundra år förändrades över en natt i och med Napoleons invasion. Den franska revolutionen, krigsförlusterna före invasionen, skövlingen och Moskvas brand gav upphov till politiska proteströrelser, krav på medbestämmanderätt, en ny känsla för Rodinan, och ett behov av att förbättra de livegna böndernas ställning. Ryskan som kulturbärande språk uppstod som en fågel Fenix under artonhundratalets första hälft.
Krimkriget fyrtio år efter Napoleon, men fört mot samma Frankrike och denna gång förlustbringande, samt 1870-talets Rysk-Turkiska krig och framförallt det Rysk-Japanska kriget 1904, försvagade alla den enväldiga Tsarmakten och ledde fram till 1917 års revolution. Detta yttre skeende avspeglades på kulturfronten och behandlas ingående i boken.
Sovjetepokens underligheter, med sina krav på proletär realism, sina återfall i artonhundratalets trender inom konst och musik och sina perversiteter inom arkitekturen är bara alltför välkända.
Att här räkna upp kulturpersonligheter och samhällsfilosofiska riktningar, som avlöste varandra ställer sig på grund av mångfalden omöjligt. Figes strävar till att ta med allt, han upprepar sig i sina utläggningar och det hela blir för detaljerat och tungt för att ge en angenäm läsupplevelse. Men visst lär man sig en hel del nytt om man har tålamod till det.