Boken fyller en funktion och författaren är ute i angeläget ärende. Mina invändningar har mer med form och tydlighet än med innehållet som sådant att göra.
En stor del av bokens innehåll är citat från ett antal politiskt engagerade forskares och författares verk, L.A. Puntila, Volter Kilpi, Anastasia Trifonova och Ainur Elmgren. Texten gör inte någon skillnad mellan författarens förklaringar och åsikter och de ofta långa citaten. Det hade varit till fördel för läsaren om citaten skulle ha satts med kursivstil och föregåtts av den citerades namn i stället för initialer, speciellt som många av citaten återfinns mitt i texten och inte är separerade i egna stycken.
Kapitlen följs ofta upp med en uppmaning till läsaren att själv djupdyka i de citerade författarnas verk. Kanhända är jag småaktig, men det tycks mig som om författaren i en del fall kunde ha fördjupat sina förklaringar i stället för att servera dessa hänvisningar. Intrycket av att poängen inte alltid är tillräckligt tydligt presenterad kvarstår ännu en vecka efter avslutad läsning.
Intrycket man får av denna genomgång bekräftar egentligen vad man på ett allmänt plan har känt, nämligen att de svenskspråkiga, trots goda föresatser och bitvis draghjälp, ändå var för långsamma med att acceptera det finska språkets officiella ställning. De finska å sin sida var uppfyllda av de nya möjligheter som dels erbjöds och dels via högt ställda krav rätt snabbt, men ändå för långsamt, kunde uppnås. Att processen skedde via konflikter var helt naturligt, att konflikter kvarstår, och kanske nu tillfälligt fördjupas är beklagligt men inte möjligt att undvika med sakargument.