Harry Martinson hörde till de författare jag läste under tonåren, som också Vilhelm Moberg, Hjalmar Bergman och Ivar Lo-Johansson. Denhär lilla volymen har i alla fall undgått mig och utgör en givande återknytning.
Den är en självbiografisk skildring av hans barndom och tidiga ungdom som sockenbarn. Fadern hade supit ihjäl sig, mamman hade stuckit ifrån sina fem överlevande barn och de blev sedan utplacerade på årskontrakt till lägstbjudande. De utnyttjades från tidig piltålder som arbetskraft, hade ingen trygghet alls och kunde, som sagt kastas från gård till gård från ett år till ett annat. Systemet har sedermera kritiserats hårt, men en parallell kan väl nog dras till dagens åldringsvård, som också läggs ut på kontrakt till lägstbjudande företag.
Martinson har en fenomenal förmåga att gestalta denna tidiga epok i sitt liv, med alla förödmjukelser, sin egen snoriga butterhet och sina drömmar om Karlifonien dit han trodde att modern farit när hon lämnade dem. Han beskriver hur han instinktivt söker sig till till kvinnorna i gårdarna där han hamnar, men oftast blir bryskt avvisad. Hur han ligger i utdragssoffan och gråter om nätterna, medan handen smyger sig ner mellan benen för en smula tröst. I en gård möter han sin äldre syster också hon sockenhjon, men någon kontakt får de aldrig och han blir grymt besviken.
Efter att ha rymt från ett ställe placeras han i sockengården bland alla åldringar och mentalt sjuka. Där tyr han sig till föreståndarinnan, men också hon försvinner ur hans liv på grund av vattusjukan en farsot som skördar många offer. Detaljerna i hans beskrivningar av livet i sockengården är fulla med små poänger, som den om Elna: ”Ty Elna var härjad av Gud.
– Hur har Elna det? Frågade ibland Tyra (föreståndarinnan). –Jojovars här är trivialt, svarade Elna. Med detta menade hon att det var trevligt. Hon trivdes och hade det alltså trivialt.”