Herman Lindqvists historiepopulariseringar gör mig alltid glad. Han skriver flytande och medryckande, han kan sina ämnen och han tar det inte så högtidligt. Med all sannolikhet har han gjort mycket gott för svensk historisk allmänbildning.
Solkonungen, alltså denna gång. I motsats till vad man kan tro en hårt arbetande monark, med klara målsättningar, som mot slutet mötte svåra motgångar. Han hade i sin ungdom upplevt Fronden, ett inbördeskrig där en stor del av bördsadeln stod mot kungahuset. Två principer härledde han av upplevelsen: Att sköta statsmaskineriet med hjälp av skickliga uppkomlingar som hade honom att tacka för sin framgång. Att hålla bördsadeln sysslolös och sammanföst vid hovet så att den inte skulle kunna hitta på nya revolter ute på sina hertigdömen och gods.
Därför dessa långvariga och ytterst skickliga personligheter i rikets ledning, först Mazarin och efter honom konungen själv som ”statsminister”, Fouquet, Colbert, Lionne, Le Tellier och på den militära sidan Turenne, de Vauban och Louvois (son till le Tellier). Därför också bygget av Versailles där den gamla högadeln trängdes ihop i ett hov där alla tävlade mot alla, men för struntsaker och små ynnestar från kungen.
Ludvig XIV förde en expansiv utrikespolitik som ledde till en rad med krig. Till en början med god framgång. Militären blev omorganiserad, underhållsfunktionen förstärkt. Det medföljde en rationalisering av den övriga förvaltningen och en likriktning av den över hela landet. Problemet blev att den expansiva politiken var dyr i drift och Versailles och många andra samtidiga projekt mycket betungande. Skatterna steg till för höga nivåer så att jordbruket inte klarade dem, medan man nog tänkte, men inte vågade genomföra en beskattning av de besuttna klasserna och kyrkans domäner.
Till slut kom herrar John Churchill och Eugen av Savoyen åt att sätta stopp för den expansionistiska politiken med segern över fransmännen vid Blenheim, men då var solkonungen redan en trött och åldrad monark.
Konungens privatliv och hans mätresser är alltför väl kända för att refereras, likaså hovprotokollet med sina levéer och andra fånigheter.