Magnus Stenbocks liv 1665- 1717 präglades av jakten på återupprättelse efter faderns Storamiralen, greve Gustav Otto Stenbocks fiasko när han skulle föra en flotteskader med utrustning och truppförstärkningar till Pommern efter det förlorade slaget vid Fehrbellin 1675. Efter en långt uppskjuten start i oktober måste Stenbock uppge försöket och återvände till Stockholm. Karl XI som då var 19 år var inte nådig. Affären som försatte familjen såväl i onåd som i ekonomiskt trångmål kom att återspegla sig på sonen Magnus hela uppväxt och karriär.
I många år hankade Magnus Stenbock sig fram med låga officersbefattningar vid regementen på kontinenten. Under det sjuåriga tronföljdskriget som började 1688 kom han också att en tid tjänstgöra som adjutant vid generalstaben på den kejserliga sidan.
Genom sitt äktenskap med Eva Oxenstjerna, dotter till Riksrådet, Kanslipresidenten Bengt och sondotter till den store Axel, fick Stenbock slutligen till svärfar en person som kunde och ville hjälpa honom framåt i karriären. När sedan Karl XII inledde sina militära äventyr med att häva den ryska belägringen av Narva 1700, lyckades Stenbock utmärka sig och komma in i den trängre kungliga kretsen. Han var en muntergök och lyckades, i likhet med Gustav Mauritz Armfelt åttio år senare, vinna kungens bevågenhet och därmed säkerställa goda uppdrag.
När den mångåriga jakten på August av Sachsen, mot riksrådets och Bengt Oxenstjernas råd, inleddes 1702 blev Stenbocks Dalaregemente detacherat till en armégrupp med Östgöta kavalleri under generalmajor Carl Gustav Mörner med mål att angripa de polska hetmanerna i området kring Vilnius. Separationen från huvudarmén varade ett år och under den tiden lärde sig Stenbock hur man skulle sköta furneringen för en armé i fält i fiendeland. Det kom sedan att bli hans huvuduppgift som generalkommissarie för armén. I ett skede skötte han också de känsliga förhandlingarna med Danzig.
Det ändlösa polska fälttåget avbröts för Stenbocks del 1707 då han blev utnämnd till Guvernör över Skåne. Under hela tiden träffade han sin nedresta hustru några korta veckor under 1704 och igen 1705. Att han kunde bli pappa till hela elva barn under sådana förhållanden är en gåta. I varje fall hade hans ekonomi förbättrats avsevärt under förhärjningen av Polen och familjen kunde köpa sig ett eget ställe Runsa uppåt Uppsala.
Nöden i Sverige och utarmningen av de skånska landskapen blev en svår nöt för Stenbock och situationen förbättrades inte när Danmark, efter Poltava 1709, invaderade Skåne. Stenbock lyckades i alla fall, mot alla odds driva ut danskarna efter slaget vid Helsingborg 1710.
Magnus Stenbock blev därmed en folkhjälte och befordrades av Riksrådet till fältmarschalk, vilket Karl XII dock demonstrativt inte gav sin fullmakt till i efterskott. Däremot följde en befordran till Riksråd vilket försatt Stenbock i den obehagliga situationen att komma i konflikt med Arvid Horn, Fabian Wrede och de övriga råden när kungen sedan från Bender krävde att en ny armé skulle stampas fram och skeppas till Pommern för att ansluta sig till ett Osmanskt fälttåg mot Tsar Peter och än en gång August.
Vid avlastningen av denna nya armé på Rügen blev det katastrof då en dansk flotteskader lyckades förstöra det mesta av utrustningen. Rügen var belägrat av Danmark, Ryssland och Mecklenburg och enda vägen ut visade sig vara västerut, eller tvärt emot givna order. Under Stenbock, med polska marionettkungen Stanislav Leszcynski som nominell överbefälhavare, arbetade sig armén mot Holstein Gottorp för att dels undkomma överlägsna ryska styrkor och dels få vinterkvarter, med någorlunda chans till försörjning. Leszcynski avvek till Bender och Stenbock lyckades vinna ett slag i Gadebusch, men var hårt trängd.
Slutakten kom sedan i Tönningen där Stenbock tvingades kapitulera för danskar och ryssar på vårkanten 1713. Före det hade han emellertid mot sin vilja av politiska skäl och efter påtryckningar bränt den öppna astaden Altona, vilket kom att förbli en evig skamfläck för honom och svenskarna.
Fältmarschalken (titeln bekräftad av Karl XII efter Gadebusch), greven Magnus Stenbock satt sedan resten av sitt liv i alltmera hårdnande fångenskap i Köpenhamn där han avled 1717.
Marklunds bok är inte något prosans mästerverk, men som kompakt (339 sidor) biografi tjänar den utmärkst sitt syfte.