Ryssland hade som en viktig målsättning för sitt deltagande i Första Världskriget satt upp sin gamla dröm om att erövra Konstantinopel och därmed få fritt tillträde till Medelhavet. Därmed blev det Ottomanska Imperiet, vid denna tid lett av Ungturkarna, tvunget att ställa upp på den Tyska sidan i kriget.
Vi har i presentationen av When God Made Hell sett hur Stor Britannien, genom att invadera Mesopotamien, reagerade på utsikten att få sina kommunikationer till Indien störda. Den låsta situationen på västfronten gav upphov till det ena försöket efter det andra att bryta igenom mot Turkarna i stället. Royal Navy försökte bryta igenom Dardanellerna, men misslyckades. På det följde Gallipoli landstigningen där den unga generationen Australiensare och Kanadensare förblödde till ingen nytta.
Samtidigt uppviglade man, från Mellanösternhögkvarteret i Kairo araberna till revolt, vilket egentligen först i krigets slutskede ledde till någon större effekt. För att få till stånd den revolten och därmed en andra front som turkarna skulle vara tvungna att försvara, hade man åt Sheriffen i Mecca, Hussein Ibn Ali, gett löfte om att stöda uppkomsten av ett Arabiskt rike, som skulle omfatta Hejaz, Syrien inklusive Palestina och Libanon, samt Mesopotamien. Hassans konflikt mellan lojaliteter, å ena sidan muslimsk enhet, å andra sidan arabisk frihet från turkiskt välde, var inte lätt, men han valde att tro på engelsmännens ärliga uppsåt.
Förhandlingar fördes också mellan England och Frankrike om Mellanöstern. Dessa utmynnade i Sykes-Picot avtalet, som sedermera bekräftades av Ryssland och därmed kom att kallas tripartitavtalet. I detta skulle England ta för sig direkt, eller indirekt via lokala ”puppet rulers” Mesopotamien och en landförbindelse till en Medelhavshamn. Frankrike på samma sätt Syrien med Libanon, Mosulregionen och norra delen av Palestina ner till Acre. Södra delen av Palestina inklusive Gaza kom man överens om att skulle få internationell överghöghet, detta då England inte ville släppa Frankrike så nära Egypten och Suez kanalen. Ryssland skulle få Armenien.
Under tiden pågick i England en utdragen diplomatisk kamp som fördes av Chaim Weizmann för Sionisternas räkning, om att få till stånd ett autonomt hemland för judarna under brittisk överhöghet i Palestina. Denna utmynnade i Balfour deklarationen 1917.
Och ytterligare förde britterna under senare delen av kriget förhandlingar genom mellanhänder med turkarna om separatfred, där Lloyd George den brittiske premiärministern var beredd att låta Palestina och Syrien kvarstå under nominell Turkisk överhöghet, enligt det förkrigstida receptet från Egypten.
Britterna gjorde alltså fyra olika framstötar och gav löften åt lika många divergerande intressenter om Palestinien under kriget. Tala sen om ”The Perfidious Englishmen”.
Detaljerna i spelet är spännande som en spionthriller. Boken är anmärkningsvärt medryckande och trevligt skriven och utmynnar i en kort resumé över utvecklingen av den mellankrigstida situationen i Palestina.