Boken visar på sambandet mellan utrotningskriget mot infödingarna i Tyska Sydvästafrika 1904 -08 och naziregimens behandling av befolkningen im Osten under andra världskriget.
Under 1700 talet och 1800 talets förra hälft var den förhärskande synen på koloniseringen den, att Europeerna hade en roll som folkupplysare och befrämjare av civilisation bland ursprungsbefolkningarna. Denhär synen förändrades med Darwin, eller egentligen med den flummiga socialdarwinismen som snabbt blev en modefluga. Den gick i all enkelhet ut på att de starka äter de svaga och någon medkänsla finns det inte rum för. Raslärans ursprung alltså, som utvecklades från 1880 talet och blev alltmer salongsfähig i början av 1900 talet.
När Tyskland påbörjade sitt imperiebygge i Sydvästafrika stötte man på en lokalbefolkning som behärskade de bördiga områdena mellan Namib- och Kalahariöknarna. Tyskland höll just då, efter det Frankrike besegrats 1871 och landet förenats, på att i snabb takt utvecklas till ett industrisamhälle. Stora befolkningsgrupper blev egendomslösa när godsägare byggde upp sina småimperier och vräkte torpare. En ”Völkischer” rörelse uppstod. Denna såg det rena ariska bondesamhället som sitt ideal och krävde ”lebensraum”. Svaret blev imperiebygget i Sydvästafrika och Tyska Ostafrika. En förutsättning blev emellertid att ursprungsbefolk-ningen måste förmås att avstå från sinna marker. Till en början skedde det via bedrägliga kontrakt, men småningom tog man till grövre metoder, vilket ledde till ett utrotningskrig. Befolkningsgrupperna Hereros och Namas jagades ut i öknen och slaktades i stor skala. Samtidigt inrättade koncentrationsläger för slavarbete och också rena döds- och utrotningsläger.
Efter första världskriget användes vidrigheterna som tyskarna begått som argument för att beröva landet dess kolonier. Hemvända kolonialtrupper värvades till de ”freikorps” som uppstod i det oroliga efterkrigstida Tyskland och dessa deltog i kväsningen av Eberhards socialdemokratiska München