Van der Post hör till de författare som jag tyckte mest om i min ungdom. Denna lilla volym handlar om författarens tre och ett halvt år långa krigsfångenskap på Java. Som känt var ju japanernas behandling av sina krigsfångar skoningslös och bitvis utstuderat grym.
Berättelsen är långt ifrån känslolös men sval, den tangerar men fastnar inte vid individuella grymheter. Den poäng som författaren vill uppnå, är att bomberna över Hiroshima och Nagasaki hos japanerna utlöste en nära nog religiös uppgivenhet, som gav dem möjlighet att i trots av sin oböjliga natur, ge upp kampen och kapitulera.
Fältmarskalken Terauchi som ledde operationerna i Sydostasien från Saigon var inställd på att likvidera alla krigsfångar (det var fråga om hundratalstusen) och kämpa till det bittra slutet inför den invasion som väntades. Det hängde på ett hår att han skulle vägrat lyda order, liksom det också var ytterst nära att kejsar Hirohito skulle ha blivit mördad före han kunde fullfölja sin avsikt att ge upp kampen.
Författarens tes är att man borde ha gripit det ögonblick av lugn som krigsslutet medförde till en ”pånyttfödelse” en acceptans av vad som varit och ett avståndstagande från den eviga cirkeln av aggression och hämnd.
Laurens van der Posts prosa är av allra bästa märke och har inte nötts av tiden. Han har skrivit många böcker och mycket handlar om hans Sydafrika och strävan att stävja apartheid. Där står han i främsta ledet tillsammans med Nadine Gordimer.