McGregor har samlat sitt material som platschef för Financial Times i Kina. Vad han försöker göra är att belysa hur Kinas kommunistiska parti infiltrerar all verksamhet i landet och därmed behåller kontrollen. Signifikativt för den ekonomiska sidan är tydligen att man medvetet skapat en gråzon beträffande bolagsstrukturerna så att ingen tydlig skiljelinje mellan privat ägande och statens-partiets andel av kakan går att särskilja. Detta belyser han med ett antal intressanta exempel.
Intressekonflikterna mellan centralmakten och provinserna ges uppmärksamhet. De lokala myndigheterna för ett allas krig mot alla och jämför sina framgångar mot närmast liggande konkurerande samhällen. Vad expansion och investeringar beträffar strider det ofta mot centralmaktens intentioner vilket Shanghai kanske är det största och mest väl kända beviset för. Där lyckades den lokala maffian hålla ställningarna ända tills en rad muträttegångar bröt deras hegemoni för några år sedan.
Systemfelet som leder till utbredd korruption förklaras också. Partiet har en kommission som utreder korruption, men den är uppbyggd så att ett högre ledarskikt, både på det lokala och på det centrala planet alltid måste ge sitt godkännande för åtgärder. På det sättet är den det högsta skiktet och deras släktingar och vänner alltid skyddade. Bristen på objektivitet och partistyrningen gör m.a.o. korruptionen endemisk och omöjlig att råda bot på. Periodiska kampanjer och statuerade exempel lättar något på trycket och ger publiken en bild av att rättvisa skipas, men de enorma vinster som går att göra framförallt i fastighetsspekulationen gör att systemet och orättvisorna mot genuina fastighetsägare vars mark spekulanterna vill åt, med hjälp av korrumperade myndigheter, fortsätter att frodas.
Författaren belyser också partiets undertryckande av relevant information och hur den utfallit i flera fall ss. SARS epidemin, mjölkskandalen etc. Tydligen har hanteringen av dessa situationer blivit mer sofistikerad med åren, men konflikten mellan allmännyttan och partiets behov att visa upp en ren fasad som i mjölkskandalen, som kom i ljuset strax inför olympiaden i Beijing har ändå inte i alla fall gått att balansera.
Boken är ett utmärkt exempel på grävande journalism och har gett mig en mycket mera mångfacetterad bild av Kina än det mesta annat i genren jag tidigare tagit del av.