Operationerna som inleddes i liten skala med invasionen av Basra sattes igång av The British Raj i Indien. Orsaken var att det Ottomanska Imperiet lierade sig med Tyskland och därmed kom att utgöra ett hot mot kommunikationerna över Indiska Oceanen och, som man såg det, i förlängningen mot Indien.
Den begränsade målsättningen och den Indiska förvaltningens magra resurser skapade stora svårigheter. Turkarna, med tyska rådgivare först van der Goltz och sedan von Falkenhayn, hade inte heller några större reserver att sätta in på denna avlägsna krigsskådeplats, i synnerhet som järnvägslinjen Istanbul – Baghdad inte ännu hade byggts färdig i bergsområdet mellan Anatolien och den Mesopotamiska slätten. På vardera sidan var således arméernas rörlighet och försörjning begränsad. Britterna hade att ta sig upp för Eufrat och Tigris, med tonvikt på den senare, först för att täcka Basra ”vilayet” (region) och sedermera för att nå Baghdad. Periodvis torra, eller dränkta slätter och ett hav av ogenomtränglig modd. I floden svåra passager med sandbankar och kurvaturer som gav turkarna goda tillfällen till bakhåll. Och en ständig brist på tillräcklig flodbåtskapacitet för transporterna.
Då det blev klart att Gallipolioperationen misslyckats satsade britterna allt större resurser på Mesopotamien. Man nådde nära Baghdad, men blev slagna vid Ctesiphon och måste retirera. Därefter följde en årslång turkisk belägring av Kut, som trots alla brittiska försök till räddningsoperationer småningom föll i turkarnas händer. Den långsamma upptrappningen av de brittiska resurserna och motsvarande utnötning av de turkiska ledde sedan till att Baghdad kunde tas våren 1917.
Förhållandena för trupperna var genomgående vidriga och slagen blodiga då försvarslinje efter försvarslinje stormades frontalt, antingen på hård slätt utan minsta skydd, eller beroende på årstiden, genom djupa modd- och träskmarker. Plus naturligtvis en obeskrivlig hetta och alla tänkbara sjukdomar från dysenteri till malaria och långa perioder av bristande underhåll, formlig svält och totalt undermålig vårdfunktion för sjuka och sårade.
Araberna, vars hemtrakter striderna böljade över, visade ingen lojalitet mot någondera sidan. De var mästare på att göra små raider och att stjäla utrustning. Retirerande, flyende och kvarblivna sårade rånade de och tog hämningslöst livet av oberoende av vilkendera sidan dessa representerade.
Britterna hade under det senare skedet av kriget interna konflikter och också konflikter med den Indiska förvaltningen i Delhi/Simla om målsättningen för Mesopotamienoperationen. I Indien såg man en möjlighet att skapa en Indisk koloni som ersättning för den indiska insatsen på västfronten, genom att återuppbygga det urgamla bevattningssystemet och dränera träskmarkerna och låta hemvändande soldater bosätta sig där. I London var man länge osäker, ända tills Wilsons fjorton punkter satte stopp för alla planer på att assimilera Mellanöstern i Imperiet. Vacklandet ledde sen till att Irak, liksom Jordanien kom att bli Arabiska kungadömen, som småningom gjorde sig fria det Brittiska inflytandet.