Författaren är professor vid ett kaliforniskt universitet, med arkeologi som huvudämne. Han är född och uppvuxen bland krukskärvorna efter Wedgewood fabriken i Stoke on Trent.
Perspektivet författaren anlägger är långt och sträcker sig över 15.000 år. Den avgörande vändpunkten i styrkeförhållandena anser han vara när engelsmännen år 1840 lyckas skicka en grundgående, ångdriven ”ironclad” till Kina och med den terrorisera områdena kring de sydkinesiska flodmynningarna i opiumkriget. Bakgrunden till det är den Atlantiska triangelhandeln som då redan pågått cirka 150 år. Den var otroligt lönsam och ledde till fortgående förändringar i det tekniska kunnandet.
Ryssland och Kina hade redan då lyckats sätta stopp för nomadfolkens framfart på stepperna i norr. Atlanthandelns utveckling medförde också att tyngdpunkten för fjärran östern handeln småningom hade förskjutits mot att vara helt sjöfartsberoende.
Den västerländska civilisationen försköts gradvis från ”The Hilly Crescent” som sträckte sig från Palestina via södra Anatolien till norra Persien. Vidare till Mesopotamien som kunde odlas upp när man lärt sig kanalisera vatten. Därifrån stegvis västerut tills man i Holland i motståndet mot Spanien på femtonhundratalet organiserade en helt ny typ av samhälle, som sedan fördes över till England av Wilhelm av Oranien. Det stora språnget kom i alla fall när handkraften ersattes med ångkraft, vilket på kort tid mångdubblade den merkantila verksamheten baserad på amerikansk bomullsråvara och brittiska spinnerimaskiner.
Kina hade redan cirka 600 år tidigare organiserat sig och löst problemet att förse huvudstaden Kaifeng med förnödenheter via den stora kanalen mellan Yangtse och Gula floden. När träkolstillverkningen gjort slut på skogarna hittade de på att använda stenkol för järnframställning. Av olika skäl som boken redogör för, men här inte kan redovisas kom dessa stora framsteg i alla fall inte att medföra något industriellt genombrott. Kineserna gjorde heller aldrig kopplingen mellan stenkolsalstrad värme och ånga som drivkraft.
Boken är förtjänstfull för att den redogör för klimatologiska förändringar under hela 15.000-års perioden. Den förklarar hur farsoter spreds längs silkesvägen. Hur själva den sociala organisationsförändringen, från jägare till jordbrukare, till stadsssamhällen som tvingades fram av större projekt, till kungariken där ledarskapet baserade sig på sin kontakt med gud, till de olika imperierna som baserades på behovet av skyddad handel med födoämnen för de allt större samhällena osv., kom att både bygga upp och periodvis rasera samhällena. Och hur folkvandringarna spelade in på detta skeende.
Det sätt boken är skriven på är sakligt, men samtidigt överdrivet hurtigt amerikanskt. Ett utvecklingsindex som författaren konstruerat visar grafiskt hur utvecklingen gått i vågor såväl i väst som i öst och sedan plötsligt skjuter upp som en raket i och med ångmaskinen.
Författaren slutsats, som han igen visar med den grafiska kurvan, är att allting barkar åt helvete efter ungefär hundra år, om man inte kan komma överens. Samtidigt griper klimatologiska faktorer in med ökad kraft och risken för farsoter ökar i accelererat tempo. VSB.