örfattaren följer ståndets utveckling från Alsnö stadga 1279 till riksdagsreformen 1866. Rättigheter och skyldigheter, samt de tidvis skeende förändringarna i dessa. Utvecklingen till ämbetsadel i vidgad mening från Axel Oxenstjernas tid, över reduktionen till de kraftiga decimeringarna under stora nordiska krigen. Vidare till frihetstidens kaotiska förhållanden över Gustav III:s envälde, förlusten av den finska delen och de gradvisa förskjutningarna under artonhundratalets första hälft.
Svepet ger inblickar i extrema situationer som när Bo Jonsson Grips arv (d. 1386) genom märkliga transaktioner överfördes till drottning Margareta och därigenom gav den ekonomiska grund som möjliggjorde Kalmarunionen. Arvet bestod av över 2000 gårdar, däribland större delen av det dåtida Finland, den genom tiderna största enskilda jordegendomen i Sverige.
Även Gustav Eriksson Vasa lyckades dra hemåt i samband med sin reformation. Av cirka 30.000 gårdar och torp som indrogs till kronan efter 1527 så tog han personligen hand om 5.000. Indragningarna gynnade också frälset. De indragna enheterna var relativt få men stora, då frälset satts att övervaka kyrkan lokalt så medfrörde det att en stor del av de indragna jordarna delades ut som mindre förläningar till frälset, som därmed kom att stöda Gustavs anspråk och det arvkungarike som han införde.
Nyadlingarna var också ett kapitel för sig. När Erik XIV adlade 14, Karl IX 12 så adlade drottning Kristina 433 och Karl XI 634. Under 1400-talet var antalet frälsemän i Sverige och Finland ca. 1.000, varav i Finland ca. 200, medan antalet vuxna adelsmän i början av 1500-talet var ca. 500 varav ca. 300 i Finland. Drottning Kristina har utsatts för mycket kritik för sina många nyadlingar, men det utgjorde det enda möjliga sättet för henne att kompensera alla de officerare som deltagit i trettioåriga kriget och hade fordringar för lön mot kronan. Hon fullgjorde därmed en plikt som kronan länge under krigen slingrat sig undan (se också min presentation av biografin över Axel Oxenstjerna). När Karl XI i sin tur adlade så många så hör det till saken att han inte utöver titeln utdelade några förläningar, han tvingade därmed in adeln i statlig tjänst.
Karl XI reduktion innebar inte bara indragningar av förläningar till kronan, utan också att främst högadeln tvingades betala enorma boter till kronan. Den vägen kom mängder av gårdar att komma ut på marknaden och såldes under rådande förhållanden till vrakpriser. En som lyckades utnyttja tillfället var det kungliga rådet kammarpresidenten och sedermera greven af Östanå, Fabian Wrede, som var satt att ansvara för reduktionen. Han hade kredit och lyckades snappa upp en mängd gårdar och blev väl sin tids största jordägare i Sverige. Strax efter hans frånfälle brände emellertid ryssarna ner hans sätesgård Östanå vid Furusundsleden. Några söner efterlämnade han inte så den grevliga Wredeska grenen blev en kort parentes.
Av gårdshistorier i Finland kan nämnas den om Anna Björnsdotter Cruus, född Leijon av Lepas. Hon var gift med lagmannen Matts Larsson och hade som sitt arvegods Harvila i Tavastland. Ätten Cruus kom att den vägen introduceras i Svenska Riddarhuset som Cruus av Harvila. Som senare ägare av Harvila nämner författaren ätterna Wrede, Lillie, De la Gardie och von Fersen. Som känt var gården med sin trädgårdsodling och sina stora skogar och fasanmarker sedermera i Rosenlewarnas ägo.
Boken citerar också omständligt ett antal kvinnliga dagböcker från olika tidevarv, den redogör för Karlbergs akademins status i början av artonhundratalet som utbildningsvagga för adelsättlingar som sökte sig till officersbanan som nu hade institutionaliserats och krävde skolning.
I flere omgångar refererar författaren till Brideshead Revisited av Evelyn Waugh. Han drar paralleller mellan den stormaktstida högadeln i Sverige och traditionen i större skala i England. Det är ju mindre än en vecka sedan filmen visades i TV vilket ju är ett egendomligt sammanträffande.