Ett politiskt testamente av en känslig, kunnig och engagerad professor med nittonhundratalets historia som specialitet och socialdemokratin som sitt rättesnöre. Som jag tidigare nämnt i min presentation av The Memory Chalet så dog författaren i augusti 2010.
Författarens tes är att samhället inte kan och bör drivas på enbart ekonomiska grunder. För att en grundtrygghet och kohesion skall råda bör man vinlägga sig om att klyftorna mellan samhällsklasserna inte blir oöverstigligt höga. Alltså samma tes som Bengt Ericson hävdar i sin bok Den nya överklassen.
Det är inte något utopiskt bygge han eftersträvar vilket kanske bäst framgårurföljande citat: ”If we have learned nothing else from the 20th century, we should at least have grasped that the more perfect the answer, the more terrifying its consequences.”
Han diskuterar det inflytande som Ludwig von Mieses, Friedrich Hayek, Joseph Schumpeter, Karl Popper och Peter Drucker haft på tänkandet i USA och konstaterar att de alla är flyktingar undan nazismen från området kring Wien, där ett stort experiment i socialt bygge pågick 1934. Dehär kontrasterna gjorde att de blev ganska extrema förespråkare för den minimala statsapparaten, nu senare en populär målsättning för ”neocons”. Med Hayeks ord: ”The best – indeed the only – way to defend liberalism and an open society was to keep the state out of economic life. If authority was held at a safe distance, if politicians – however well intentioned – were barred from planning, manipulating, or directing the affaisrs of their fellow citizens, then extremist Right and left alike would be kept at bay.”
Nu har då pendeln svängt för långt i den riktningen, klyftorna i samhället har ökat i oroväckande grad och en balans måste sökas anser Judt. Privatiseringarna av viktiga samhällstjänster leder till återvändsgränder, till försämring av servicen och till oförtjänt fördelaktiga avtal för de finansintressen som satsat på verksamheten. Som exempel nämner han de engelska statsjärnvägarna som privatiserades för ett lågt pris som inte hade någon relevans till investeringarna. Dessutom garanterade staten subsidier och speciella stöd om verksamheten skulle gå illa. Följden blev snabba nedskärningar, höga biljettpriser och högre årliga kostnader för staten än före privatiseringen. Judt konstaterar att järnvägar till sin tekniska uppbyggnad och sin samhällsbevarande funktion inte på något sätt lämpar sig för privatisering.
Till slut en kommentar av Edmund Burke: ”Any society, he wrote in Reflections on the Revolution inFrance, which destroys the fabric of its state, must soon be ”disconnected into the dust and powder of individuality”. Och fortsätter Judt: “By eviscerating public services and reducing them to a network of farmed-out private providers, we have begun to dismantle the fabric of state. As for the dust and powder of individuality: it resembles nothing so much as Hobbes´s war of all against all, in which life for many people has once again become solitary, poor and more than a little nasty”.
Dethär är en filosofisk liten bok (bara 237 sidor) som jag på det varmaste kan rekommendera.