Gardets tillblivelse var tydligen en hjärtesak för myndigheterna i det nya storfurstendömet. Man ansåg att det på en gång skulle avspegla troheten till Storfursten och markera Finlands autonoma ställning i förhållande till Ryssland. I själva verket var det fråga om en liten enhet på omkring 800 man som mest sysslade med parad-pellejönseri i Helsingfors och Krasnoje Selo.
Markeringar gjordes från kejserligt håll med utnämningen av gardet till livgardesstatus, med att musikkåren ofta fick spela för den kejserliga familjen, medan truppen tidvis fick gå i vakttjänst vid Tsarskoje Selo och Peterhof. Det är dock för en nutida betraktare svårt att förhålla sig allvarlig till hela bestyret.
Krigserfarenhet fick gardet under det polska upproret på 1830-talet där skarpskyttarnas insatser i små sammanhang spelade en viss roll. Under Krimkriget förflyttades gardet till Rysslands västgräns där det inte kom att göra någon nytta alls, men däremot på kort tid decimerades på det mest fruktansvärda sätt av sjukdomar. Under det Turkiska kriget på 1870-talet spelade gardet en mer aktiv roll, men numerären gjorde att även den rollen var i stort sett helt betydelselös.
Under hela perioden förlade Ryssland trupper till Finland som till sin numerär vanligen översteg gardets cirka tjugofallt, förutom att de också utrustningsmässigt, med artilleri och kavalleri var utrustade för verklig fälttjänst. Att man kunde se gardet som en manifestation av Finlands autonoma ställning förblir därför en gåta.
Boken däremot är kompetent skriven och redogör i detalj för excercisen, uppställningarna för kejsaren, hurraa ropen och de extra brännvinns- och sillransonerna som utdelades av en ”tacksam” monark. En del vinjetter och beskrivningar av officersöden utgör givande läsning, likaså berättelsen om det ändlösa pedanteriet som väl i stort sett sammanfattar hela verksamheten.