Modärn, väldokumenterad, analytisk historieskrivning på sitt bästa. Oxenstjernas förvaltningsreformer klart och redigt beskrivna.
Svårigheterna att hitta kompetenta byråkrater och utbildningsreformerna som ledde till en ny skolorganisation, ökade anslag för Uppsala, samt grundande av Åbo Akademi och universitetet i Dorpat. Hans egen skola för Kimitobarnen som modell för Finland.
Kanslerns genuint goda samarbetet med Gustav II Adolf, de långa åren som förmyndarregent. Slutligen den växande misstron hos Kristina och hennes manövrerande till förmån för Pfalzaren Karl Gustav, som skulle möjliggöra hennes frigörelse från kronan och därför riktade sig mot Oxenstjerna.
Och så det Tyska kriget, lika svårbegripligt och trassligt som någonsin och ändå den bästa redogörelse jag läst. De svenska kraven på satisfaction och ersättning av de tyska ständerna för arméns avdankning ledde till en förlängning av kriget med tolv år efter Pragfreden 1635.