Författaren har publicerat 13 böcker huvudsakligen reseskildringar före denna volym. Här börjar han sin resa i Ryssland sedan Estland, han rör sig söderut till Ukraina, sedan Transnistrien, Ungern, Polen, Tyskland, ett möte med en oligark i Schweiz och ett avslutande kapitel förlagt till England.
År 1989 gjorde han i stort sett samma resa vilket nu ger honom ett eget perspektiv på utvecklingen. Möten med personligheter är hans ”grej”, genom dem speglar han samhällena, ett grepp som gör rapporten personlig och levande.
I Moskva träffar han en mindre, men våldsamt skrytsam, oligark (minigark) som gjort sin förmögenhet på kycklingben. Samma person återser han några månader senare i Lausanne där denne tillfälligt slagit sig ned efter att ha blivit utschaltad av maffian och tvungen att sälja sitt företag (den förra oligarken fortsätter därifrån till Nya Zeeland).
Transnistrien är tydligen en genomgångsstation för svart kapital och allmän smuggling, där folk lever i skräck för ett våldsbenäget gangstervälde. I Ungern är all information via press och TV kontrollerad av Viktor Orbáns hejdukar, vilket innebär att allmänhetens uppfattning om omvärlden (och framförallt dess inställning till deras land) är förvriden. I Tyskland rör han sig i f.d. öst och upplever högerradikala manifestationer och demonstrationer mot flyktingtillströmningen. Han nämner förövrigt att Östtysklands bruttonationalprodukt år 1992 utgjorde bara 3,4 % av Tysklands (den har sedermera stigit till ca. 15 %).
Boken vimlar av iakttagelser, drar ett antal riktigt goda historier, som får smilbanden att vibrera och är på det hela taget läsvärd.