Den basuneras ut som den sista i raden av deckare om Jane Tennison. Ingen ände på reklamtrumman med brev från författarinnan till de „kära“ och trogna läsarna, fem sidor med förevigade bokpärmar på vilka man tydligt och klart ser författarens namn, mindre tydligt titeln på respektive böcker. Man kan också ansluta sig till en Lynda La Plante fan-club på nätet där man lovas ett personligt brev från författarinnan som välkomsthälsning och absolut ingen reklam alls.
Den kritiska tonen härovan till trots utesluter inte att det är fråga om en habil deckare som jag visst hade nöje av att läsa.