En ung man, hemma från Trinidad, gör ett årslångt besök i sina förfäders Indien. Hans farfar har lämnat landet för ett femårigt kontrakt som „identured labourer“ där långt borta på sockerrörsfälten på den Caribiska ön.
Naipaul, ännu långt ifrån sin kommande status som Nobel författare, beskriver sitt möte med Indien, börjande med en längre vistelse i Kashmir, sedan långt söderut i Pondicherry därifrån till Calcutta och sist till farfaderns hemby i Väst Bengalen.
Han känner sig främmande inför den påträngande Indiska verkligheten och intrycket förstärks vid det slutliga mötet med avlägsna släktingar i farfaderns hemby. Liksom de flesta han kommer i kontakt med är släktingarna ute efter att pungslå honom på vad de kan komma över. Den överdrivna underdånigheten, uttryckt i ett schema av lismande gester och knäfall kombinerade med gåvor gör till slut författaren helt desperat och det är med en känsla av lättnad han till slut lämnar Indien bakom sig.
Boken är inträngande, utförligt beskrivande av såväl lokaliteter, personligheter som intryck, och klart förmer än man kan vänta sig av en knappt trettioårig författare.