En genomgång av de post-kommunistiska länderna och deras nuvarande system, Polen, Ungern, Ryssland och Kina och en samtidig jämförelse med hur Donald Trump ser på sitt ledarskap och sköter sitt presidentskap.
De nämnda länderna är auktoritärt styrda, i somliga döljs detta delvis av att demokratiska former till en del iakttages. För Ungern och Polen gäller att styrelsen har stabiliserats i auktoritär riktning efter mycket instabila år genast efter Sovjets kollaps. Den ökande emigrationen av arbetsföra män till Västeuropa gör det svårt att hålla igång samhället på en sådan nivå som befolkningen numera anser sig ha rätt till. Samtidigt vill man skydda sig för risken att immigrationsvågen från mellanöstern skall sprida sig till dessa homogena samhällen.
Det ryska samhället har inte genomgått en sådan utveckling som man hade hoppats på. Naturtillgångar och industri har fördelats på en klick av oligarker, som är nöjda med vad de har (52 % av alla ryska kapitaltillgångar är parkerade utanför landets gränser) och tydligen saknar ambition att bredda verksamhet och välfärd, medan resten av samhället inte har tillgång till kapital och andra resurser. Med permanentningen av Putins regim kan man väl inte heller tro att några större förändringar vore att vänta.
Kina har sakteliga övergett sitt proselytiserande och koncentrerar sig på export och på att parkera överskottet i form av statliga lån i infrastrukturprojekt huvudsakligen i Afrika där stora råvarutillgångar kan lösgöras.
Allt det ovansagda är välkänt och skåpmat, men när det kopplas till en ekonomisk-politisk teori om ”Imitation Imperative” blir det genast intressantare, men också så pass komplicerat att jag inte med några ord här kan beskriva det.
Några siffror: ” In the period 1989-2017, Latvia hemorrhaged 27 % of its population, Lithuania 22,5 %, Bulgaria almost 21 %. Two million East Germans or almost 14 % left in search of work. After Romania joined the EU in 2007, 3,4 million Romanians left their countries in search of jobs.”