Boken svävar omkring på många plan samtidigt. Detta gör den ytterligt svårtillgänglig för en enkel läsare som mig.
Quichotte är en åldrande kringresande farmatikaförsäljare av indisk extraktion. Hans enda glädjeämne är att om kvällarna på sina motellrum se på en kvinnlig TV stjärnas show. Också hon är av indisk extraktion. Han förälskar sig i visionen och ger sig ut att söka upp henne, som om hon vore den heliga Graal.
Quichotte visar sig vara fiktion, hans plötsligt materialiserade son Sancho likaväl. Brother som i egenskap av författare står för fiktionen flimrar lite obestämt förbi i några kapitel. Ytterligare några systrar på slutrakan och andra gestalter skymtar, men något grepp om det hela får jag inte. Världen upplöser sig, kring alla både mytiska och riktiga figurer, och man strävar efter förlösning till en parallell existens, som visar sig vara en omöjlig fiktion.
Läsare – missförstå mig rätt – jag begriper ingenting, men boken var listad för The Booker Prize, så uppenbarligen finns där en röd tråd väl dold bland alla ridåer och uppnåelig bara för den som ägnat sitt liv åt litteratur på hög nivå.