Författaren har fått sin första bok publicerad 1978 och denna är hennes sjuttonde verk. Boken är strikt baserad på historiska dokument och berättar om judarnas tragiska öde på Mallorca under andra hälften av 1600-talet.
Inkvisitionen använde sig av en tillfällig besökare i Palma de Mallorca en konvertit som beslogs med sin livslögn att i hemlighet hålla fast vid den judiska tron. Han dömdes och brändes på bål androm till varnagel. Hela den lilla judiska befolkningen i staden hade tvingats konvertera, men höll i hemlighet fast vid sin tro. Majoritetsbefolkningen tyckte illa om den judiska spillran i sin mitt och ville till varje pris bli av med den. Att en stor del av öns handel skedde med dessa och på andra ställen bosatta judar som mellanhänder snarare ökade än dämpade oviljan mot dem.
För dessa judar fanns inget alternativ, de hade inte någon möjlighet att ta sig från ösamhället där hamnarna var bevakade och reseförbud rådde. I ett skede satt en stor del av de ledande judiska familjerna inspärrade och förhördes av inkvisitionen, de blev i alla fall frisläppta, men samtidigt berövade all sin egendom. När greppet tio år senare ytterligare skärptes lyckades de övertala en engelsk skeppare att ta dem med på sitt fartyg. Emellertid kunde fartyget inte ta sig ur hamn på grund av en ökande storm. Familjerna måste återvända hem, men fann att myndigheterna redan låst dem ute och beslagtagit husen. Sedan arresterades de i snabb ordning, var länge fångna, en del utsatta för förhör under tortyr.
Slutligen blev trettiosju av dem dömda till döden, av dessa skulle tre som hade stått emot tvångskristnandet dö på bålet, medan de övriga som på nytt avsvurit sig den Mosaiska tron i nåd skulle garroteras före de kastades på bålet. ”Den som mottog korset, om så i sista stund, vid åsynen av bålet, hans själ blev frälst och kyrkan hade gjort sin plikt, den hade vunnit. Den som inte mottog korset, hans själ skulle brinna för evigt i helveteselden. Den som mottog korset blev halshuggen innan han kastades på bålet. Den som vägrade brändes levande.” Så skedde under tre på varandra följande veckoslut 1691. Avrättningarna som var stora offentliga tilldragelser följdes enligt protokollen av runt trettiotusen åskådare inklusive Palmas honoratiores för vilka läktare med baldakiner byggts upp.
Författarens insats som historietolkare begränsar sig till att ge liv åt en del av de med namn nämnda offren och deras levnadsöden. Hon använder ett torrt, nära nog protokollärt språk och skjuter in långa stycken av de autentiska protokollen i sin text. Det rör sig alltså inte om någon lättläst bok, däremot nog om ett mästerverk i sitt slag, en bok man minns med obehag en längre tid framöver.