Boken är, som titeln antyder, ett stridsrop, en kärleksförklaring till det finlandssvenska arvet och ett förnekande av den tvehågsna möjligheten till flykt västerut över Östersjön till ett tryggt Sverige. Ett ”Terra Incognita”, som jag som sentida finlandssvensk brukar kalla vårt västra grannland, som aldrig trots många språkliga törnar under åren utövat någon lockelse för mig.
Den lilla volymen är mycket enkelt uppbygd kring ett gods på Näset, som från och till varit i en familjs ägo under flere generationer. Likheten här till det Zilliacuska Hapenensaari är påfallande. Gården går ur den svenska familjegrenens hand till en förfinskad dito, men kan sedan återinlösas dels för att oturen följt den nya ägaren, och dels tack vare ett lämpligt arv. Arvet skulle emellertid ha bestått av ett gods i Skåne och den interna dragkampen om vad, som i det långa loppet, är bäst för arvtagarens minderåriga söner utgör en viktig del av bokens budskap.
Simberg har höjt ett mycket tydligt varnande pekfinger. Han vill visa på den fosterländska känsla som ändå ligger förborgad inom oss, trots språkstriden som just vid tiden för bokens tillkomst var särskilt påtaglig.
Någon stilistisk pärla är boken inte, den känns gammaldags, pekfingret är blott alltför påtagligt. Sentimentet bakom författarmödan finner jag däremot ha en viss om också något tynande relevans ännu idag.