Det första som slog mig när jag började läsa var hur väl språkrytmen stämde ihop med de ryska klassiker jag i tiden läst (också de i svensk översättning).
Dmitrij Dmitrovich Sjostakovitj har jag uppfattat som en sovjetunionens store tonsättare, omgiven av något av en hjältegloria för sin Leningradsymfoni och andra kända verk. Denna bok utmålar honom som en tidvis utfrusen, tvehågsen person vars tonsättarkarriär blev för evigt snedvriden av Stalins krav på sovjetisk korrekthet.
Efter att ha hållit på med Trump från olika synvinklar så fastnade jag för följande stycke: ””Ryssland är elefanternas hemland”, som ordspråket lydde. Ryssland uppfann allting därför att… ja, för det första därför att det var Ryssland, där självbedrägeriet var ett normaltillstånd, och för det andra därför att det nu var Sovjetryssland, den nation i historien som kommit längst i social utveckling och där det var naturligt att vara först med nya upptäckter. Så när Ford Motor Company gick ifrån sin A-Ford modell, köpte sovjetiska staten hela fabriksanläggningen, och si: en äkta, sovjetkonstruerad buss med tjugo sittplatser eller en lätt lastbil hade sett dagens ljus!….. Eller också kopierade man en Leica kamera, som sedan föddes på nytt som FED, namngiven efter Felix Dzerzijnskij och därmed desto mer sovjetisk. Vem sade att underverkens tid var förbi?”
Boken har anmälts i olika omgångar av Tove, Ullabella m.fl. så det finns ingen anledning att gå vidare in på detaljer. Ytterst läsvärda tvåhundra sidor.