För en gångs skull kan jag helhjärtat hålla med reklamtexten på pärmen, som är tagen från Wall Street Journals anmälan av boken: ”Engrossing… An absorbing world wide epic”. Boken öppnar nya perspektiv på USAs inrikespolitiska läge där isolationisterna dominerade under 1940 och fram till den 7 december 1941 då japanerna anföll Pearl Harbour. (Dagen före hade min far, läkare med kaptens grad, stupat vid Suurlahti).
President Franklin Delano Roosevelt hade, i sin strävan att bistå England, en politisk huvudmotståndare i ”Amerika First Committee” rörelsen, en isolationistisk organisation vars två huvudfigurer var Ted Roosevelt Jr. och Charles Lindbergh. Det passiva motståndet mot att involvera USA i kriget var massivt och höll sig en lång tid kring 80 %.
Det största huvudbryet vållades av de Atlantiska transportkonvojerna där USA inte på grund av sin neutralitet kunde bidra med jagare och fregatter. ”In the first four months of the war, the Allies had lost more than 330.000 tons of shipping, some 220 ships of all kinds.”; ”Between June and October 1940, more than 270 merchant ships went under in U-boat attacks”; ”In the first six months of 1941, Germany sunk 756 merchant ships and damaged another 1.450”. Skalan var således massiv och svårigheterna för försörjningen av ett England, som samtidigt led svårt under Blitzen, måste ha tett sig som ytterst farliga ur president Roosevelts synpunkt. Han lät sig ändå inte provoceras – om det var ett uttryck för velighet eller politisk realism diskuterar man ännu idag.
På motsvarande sätt tar sig boken an förspelet till Japans angrepp, planeringen i Tokyo, diskussionerna i högkvarteret och regeringen och kejsarens oro inför krigsivrarna. Efter att nyss ha läst München av Robert Harris, där Chamberlains förhandlingsomgångar med Hitler behandlades så är min bild av skeendet om inte fullständig så åtminstone nu rätt mångsidig.
Wortmans bok är definitivt värd att läsas.