Påvefamiljen Borgia kring sekelskiftet 14 – 1500. Påven Alexander XI, sonen Cesare, dottern Lucretia, kända namn alla och huvudrollsinnehavare i en virvel av politiska intriger utan like är man frestad att säga, men så är det ju inte.
Det är fråga om en roman, vilket författaren noggrant framhåller, men det historiska stoffet är tillräckligt intrikat för att bara kräva en lätt utsmyckning. Av figurerna är bara en, Lucretias första älskare, en enkel soldat som tjänstgjort som budbärare mellan henne och brodern, påhittad (förf.) och mycket riktigt tagen av daga av en svartsjuk Cesare som aldrig trots ett vidlyftigt leverne, riktigt kommer till skott med någon annan kvinna på grund av sin sjukliga kärlek till systern.
Sforzas, Orsinis, d’Estes, Colonnas utgör gräddan av gammal härskarklass i Rom, medan Borgias är spaniorer, Alexander den första spanska utbölingen på påvetronen och i färd med att bygga upp ett familjeimperium. Tron är något en kyrkans härskare sitter på inte något han knäfaller inför.