Ett historiskt-filosofiskt verk där författaren försöker sammanfatta sin uppfattning om hur världen är ordnad och vart den är på väg.
För Europa gäller fortfarande den värdegrund som skapades vid den Westphaliska freden efter det trettioåriga kriget. En fråga om att balansera olika intressen mot varandra och skapa nationalstater där religionen inte utgjorde det primära kännetecknet, utan följde den temporära härskarens val.
Andra traditioner lever emellertid också sina parallella liv, den kinesiska som uppfattar sig som världscentrum och alla andra som tributbetalande och underordnade enheter. Efter Mao och den radikala omvärdirengen under Deng är draget inte mera så påfallande, men inte heller helt eliminerat ur folkmedvetandet och politiken.
Den amerikanska med sitt demokratiska patos och sin världsförbättrarmission har inte heller mycket drag av den cyniska Westphaliska traditionen.
Vad Kissinger mödosamt arbetar sig fram till på fyrahundra sidor, via historiska tillbakablickar i alla väderstreck, kan inte lättvindigt sammanfattas, men det råder föga tvive om att hans rekommendation är en strävan efter försiktig balans mellan de sinsemellan oförenliga maktblocken. Han uttrycker också en stor oro för spridningen av kärnvapen till allt fler länder. Iranavtalet vid tiden för bokens tillkomst ytterst aktuellt ställer han sig frågande till. Han anser sig inte kunna bedöma om Irans godkännande var ett mera kortsiktigt taktiskt drag, eller ett strategiskt steg tillbaka.
Vad jag borde göra är att gå igenom atminstone alla mina gula understreckningar för att på det sättet fördjupa min förståelse för författarens budskap, men just nu orkar jag inte och jag är skyldig ringen en anmälan, det har tagit mig längre tid än vanligt att läsa den här boken.