Ryska romaner i svensk översättning, vare sig det är fråga om artonhundratalets klassiker, eller nu den här, har gemensamma språkliga drag och en alldeles egen rytm. Det här snarare retar än lockar mig, men det är alltså inte fråga om en författares personliga stil.
Boken är en pikaresk skriven under NEP perioden och avspeglar därmed det sammelsurium som, maktskifte, politisk totalkantring, inbördeskrig och allmän villervalla åstadkom i tjugotalets Ryssland, det som småningom under årtiondet utkristalliserades som Sovjetunionen. Den handlar om en änkas juveler, som hon sytt in i en stolsits i sin matsalsgrupp för att de inte skulle bli stulna. Huset beslagtas för outgrundliga kommunistiska ändamål, möblemanget sprids för alla vindar. Till slut får folkbokföraren Vorobjaninov, svärsonen på änkans dödsbädd höra sanningen om juvelerna och en vild jakt vidtar. En ung charmfull skurk Ostip Bender får nys om fallet och lierar sig med Vorobjaninov mot en femtioprocentig andel i rovet när det någongång återfinns. Från Stargorod går jakten till Moskwa, därifrån ner till Kaukasus, från Tblisi till Jalta och så vidare, med de mest otroliga händelser i följd. Till slut är alla stolar återfunna, men naturligtvis ingen skatt. Vorobjaninov får av en gammal vaktmästare vid författarföreningens nya ståtliga residens, där de såta bröderna lokaliserat den sista stolen, höra historien om hur man fått råd att bygga huset och här avslutas historien.
Översättningen är gjord av Bengt Samuelson och har kommit ut på, det för mig nya, förlaget Akvilon 2012.