Min granne Jussi Kulla har, förutom sin doktorsavhandling, nu skrivit fyra böcker under sina pensionsår. Han har därtill fotvandrat i varenda nationalpark i hela landet. En ytterst företagsam person alltså. Hans maka Virpi småler hult och medger att hon inte alltid vet var han för tillfället befinner sig. Han å sin sida tackar henne i ingressen till den nu föreliggande volymen för den arbetsro hon unnar honom.
Ruoveden sahat är en saklig redogörelse för sågindustrin vid sjöarna i kommunen. Hans redogörelse omfattar sjutton sågar plus omnämnanden om 76 cirkelsågar. I sanning ett stort antal, även om tidsperspektivet omfattar hela nittonhundratalet och många sågars verksamhet på grund av finansieringsproblem och de vildsinta konjunkturfluktuationerna, blev kort.
Materialet består i huvudsak av vad författaren vaskat fram ur offentliga källor, ägarlängder, registreringsår, satsat kapital. Därutöver sågarnas årliga rapporter till en statlig myndighet om antalet sågade stockar och producerade standard plank och bräder.
I många fall har författaren haft turen att råka på någon delägare eller anställd, som varit villig att fylla ut berättelserna med personliga hågkomster, ibland rätt dråpliga, några tragiska. Till sågarna anknyter sig transporterna av stock och leveranserna av det sågade virket. Stocktransporterna tidigare huvudsakligen sjövägen som stockflottar dragna av sågens egen lilla ångbåt, virkesleveranserna också de tidigare i huvudsak på samma sätt, men då i pråm. Pråmarna var byggda i trä och hade en kapacitet om 300 kbm.
Som helhet blir boken mycket instruktiv och ger en imponerande bild av den ekonomiska aktiviteten, samtidigt ger de personliga berättelserna boken en viss charm.