Hermans bravur är det omedelbara lättillgängliga berättandet. Det som gör historia intressant och lockande att läsa för ”jedermann”. Sina fyra första år som bosatt i Polen har han ägnat åt att teckna konturerna av de två länderna i med- och motgång, men med mycket kraftig dominans för bilden av Polen.
Den medeltida Litausisk-Polska stormakten, adelsrepubliken, de historiska delningarna, invasionerna från öst och väst, ockupation, förtryck och nu senast frihet och utveckling som medlem i både EU och NATO.
Vet inte med säkerhet, men tror att Herman fick uppleva vår inspirerande historielärare Walter von Koskull under dennes senare år som lärare i Lönkan. Om någon del av Hermans inspiration emanerar från denne vår lärare så skulle det glädja mig storligen. Tycker mig ha sett att Herman skulle ha 68 titlar på ”sitt samvete”, själv har jag tjugoen av dem på min hylla, samtliga har berett mig upplevelse och glädje.
En sommardeckare. Nivån på texten borde ju inte påverkas av årstiden, men detta var en ganska tradigt medioker detektivroman. Detektivinpsektör Barbarotti från Kymlinge ställs inför tre försvinnanden, samtliga är författare som ställt upp på publiktillfällen i landsorten. På sidan 395 får vi förklaringen, men bara genom att sträcka på uthålligheten något längre än den egentligen tål.