Föreställ er en femtonårig flicka som första gången i sitt liv står naken inför en man – och mannen är Dr. Mengele. Det här berättas nästan i förbigående för kärnan i berättelsen utgörs av saknaden efter fadern. Fadern som efter separationen vid ingången till Auschwitz-Birkenau ännu lyckas smuggla en liten uppmuntrande lapp till sin dotter, förrän han försvinner för evigt.
Hela denna lilla volym är en hyllningsskrift till fadern. Som sådan är den både känslosam och samtidigt hårdhudat saklig, som den väl måste bli efter det författaren överlevt koncentrationslägren. Det gör hon i första omgången tack vare ett råd av en i sonderkommandogruppen som lastade ur fångarna och liken ur tåget: “låtsas att du är arton”.
Detta helvete hänger med genom en karriär som konstnär och filmskapare och får nu när hon är nästan nittio år gammal sitt utlopp i den här lilla skriften.