Nina Burton är en ny stjärna för mig. Hon kan nära nog mäta sig med Frans G. Bengtsson som essäist. Hennes kunskaper om renässansens femtonhundratal är föredömliga, hon kombinerar livsöden och påverkan genom skrifter på ett sätt som är klart berikande för den vanliga läsaren.
Här profilerar hon Erasmus av Rotterdam och hans betydelse för litteraturens utveckling i ett skede då tryckarkonsten spreds i Europa och titlarnas antal steg från några hundra till tusentals, medan bokexemplarens steg till tiotalstusen inom några decennier. Tryckarkonsten medförde de stora lärotvisterna inom kyrkan för att reformatorernas åsikter fick spridning och kom att påverka politiken.
Erasmus var först och främst författare, men han började med att leta efter gamla texter och ge ut dem i nyutgåva med egna kommentarer. Förutom egna verk ägnade han sig åt en nyöversättning av Nya Testamentet, där den grekiska texten och den på latin skulle flyta parallellt. Hans storsäljare Dårskapens Lov tog en annan vändning och förde in på en mer aktuell och värdslig genre. Han utvecklades småningom till en kulturens Grand Old Man, respekterad över hela Europa. I den stora cirkus som de olika reformationsprojekten utgjorde, intog han en förmedlande ställning, vilket kan utläsas ur ett brev han skrev till Luther: “Vad mig anbelangar håller jag mig neutral, så långt det går, i hopp om att då kunna göra mer för den goda litteraturen. Och jag tror att man kommer längre med hövlighet och hovsamhet än med högljuddhet. Så erövrade kristus världen.”
Författarens stil kan man få en antydan om i följande, kanske överlånga, citat där hon skriver om essäistiken: “Visserligen har memoarer, encyklopedier och essäer varsitt sätt att spegla tiden och verkligheten. Memoarer följer sina kronologiska spår, encyklopedier samlar spridda fakta i sin tidlösa sfär, och essäböcker kan rikta sina frågor åt flera håll. Men alla genrerna bär något av renässansens essens.
Den genre som rymmer mest av Erasmus humanism är kanske essän. Där finns hans strävan efter att förena ett nyanserat, njutbart språk med en personlig ton. Där finns hans lust att förmedla vitt skilda kunskaper som vidgar världen, och den självständiga prövning som skärper omdömet. Är finns också hans nyfikna förmåga att byta synvnkel och utgångspunkt. Att följa ett så rörligt perspektiv kan kännas som att ströva omkring i en liten stad, där slingrande gator ständigt korsar varandra, och där gamla minnesmärken blandas med nya vyer.”
Bekantskapen med Nina Burton har varit givande. Litet störde det mig ibland att hennes ton blir väl undervisande, men det kan knappast undvikas i ett verk om femtonhundratalets stora, som också innefattar Dürer, Holbein, Paracelsus, och Baselstorheterna Platter, och Gesner. En bok jag gärna vill rekommendera. Lagd till den utmärkta biografin om d’Annunzio av Göran Hägg, som jag senast läste, ger den verkligen en solig bild av den höga standarden i Sverige idag.