Den multifacetterade bakgrunden till koncentrationsläger-systemet måste sökas i Sydafrika där boerna internerades av engelsmännen. Också i Sydvästafrika där tyskarna före första världskriget förde ett utrotningskrig mot Hereros, den lokala stam som behärskat inlandets jordbruks- och betesmarker. Återstående Hereros spärrades efter kriget in på en halvö utanför Lüderitz, där de långsamt fick svälta ihjäl. Om detta kan man läsa i # THE KAISER´S HOLOCAUST, Germany´s Forgotten Genocide av David Olusoga och Casper W. Erichsen (2010), som jag berättat om i ringen 25.9.2011.
Andra aspekt som bidrog var det utdragna ställningskriget under första världskriget, med sina masslakter och gasattacker. Ett var den ryska revolutionen, med påföljande inbördeskrig, som medförde politisk oro även i, det besegrade och hårt skuldsatta, Tyskland. Den politiska oron och hotet från kommunismen skapade behov för den nyetablerade Hitlerregimen att spärra in politiska motståndare under de första tiderna efter maktövertagandet. Under denna period 1933 upprättades hela 170 improviserade läger för politiska motståndare.
Alla dessa faktorer kan sägas ligga till grund för den (o)behärskade råhet som först Hitlers tal och skrifter, sedan Röhm´s SA och slutligen Himmler´s SS gav uttryck för.
Jag har tidigare berättat om de 27.000 ryska krigsfångar som internerade under de första framgångsrika veckorna av operation Barbarossa. Den tyska oron för att ett stort antal kommunistiska kommissarier fanns bland krigsfångarna ledde till att bara något tusental av fångarna, som enligt planen skulle bygga det nya tyska samhället Gross Deutchland, överlevde den första vintern i fånglägren. Då nya fångar inte kom till i motsvarande skala när det sovjetiska motståndet hårdnade beslöt Himmler snart efter Wannsee konferensen (20.01.1942) att börja internera judar från de västeuropeiska ockuperade länderna i stor skala, samt avveckla existerande judeghetton. Dessa judar delades upp i kategorin arbetsföra, som skulle arbetas till döds, och icke arbetsföra som avrättades, genom gasning med Zyklon B, genast efter ankomsten till lägret. Sexhundratusen (600.000) judar arkebuserades (jfr. invånarantalet i Helsingfors) också i krigszonerna och i de nyockuperade områdena i Polen, Ukraina, Vitryssland och Baltikum per utgången av 1941.
Det kapitel jag senast refererat ur heter Holocaust, medan följande kapitel bär rubriken Anus Mundi. Jag kan nu i alla fall bara konstatera att denna utförliga och väldokumenterade krigstida historia är för häftig för mig – jag orkar inte med mera. Författaren född 1971, är professor i modern historia vid Birkbeck College, University of London.