Årets julklapp par preference var denna bok, som nu har lästs i många finlandssvenska hem. För egen del fann jag att jag hade ett visst inre motstånd att övervinna förrän jag tog den i min hand. Under årens lopp har man läst mycket om honom, inkluderande delar av hans egna Minnen och det gjorde det svårt att entsiasmeras till en ny omgång.
Ahlanders grepp är emellertid annorlunda, han håller sig ganska långt på det personliga planet, utan att därför förbise det historiska skeendet. Det ger biografin en spänst som gör den trevlig att läsa, när initialmotståndet på ett tidigt stadium fått vika. Som min vana är, när jag läser faktaböcker har jag haft gulpennan i hand och gjort understrykningar. Igen en gång har dessa emellertid blivit för många och när jag nu går till att välja ett citat blir det ett av de sista: ”Det råder ingen tvekan om att när kriget väl var ett ofrånkomligt faktum i juni 1941, var det Finland som vann mest på vapenbrödraskapet med Tyskland, inklusive år 1944 när det gällde för landet att ta sig ur kriget – med tsk hjälp. Detta är i hög grad Mannerheims förtjänst. Det är både en banal och paradoxal slutsats. Den ger i sin tur upprättelse åt de dömda i krigsansvarighetsprocessen liksom åt de många fördömda under efterkrigstiden.”
På ett mer personligt plan vill jag citera ett stycke som gäller 1918: ”Vid en segermiddag i Viborg passade Mannerheim också på att tacka den tyske förbindelseofficeren med en skål på tyska. Sedan vände han sig till allas förvåning till biskopen för att höra om han var nöjd med hans tyska numera, för denne hade ju en gång i världen underkänt honom i skolan. ”Det kan inte vara möjligt”, stammade den förfärade biskopen men Mannerheim log och försäkrade att just så förhöll det sig. Sådana små revanscher uppskattade han mycket, och de blev med åren bara flera.”
Det är alltså ett mångfacetterat porträtt av Marsken och hans tid som Ahlander bjuder på. Fastän igenkänningsfaktorn är hög så blir boken njutbar och livfull. För den som inte har så mycket tidigare läst material i bagaget utgör den en utmärkt introduktion och en bra uppslagskälla i ett måttligt format. Personligen minns jag Mannerheims begravningsprocession. Vi stod på en balkong tvärs över gatan från Marskens hus när processionen satte sig i rörelse, somt etsar sig i minnet.