En månad har jag hållit på med SPRÅKFRÅGAN, Finlandssvenskhetens uppkomst 1812 -1922 av Max Engman. Det kanske intressantaste avsnittet var frågan om det skulle bildas svenska kantoner i det nya självständiga Finland.
Svenskarna gjorde i medlet av artonhundratalet ett stort arbete för att hjälpa fram det finska språket och göra det användbart i administrationen. När enkammarlantdagen infördes och speciellt när det självständiga Finland konstituerade sig så kan man inte säga att den finska majoriteten skulle ha reciprocerat med någon större beredvillighet. En språklag som skulle stiftas i grundlagsform för att skydda svenskheten blev först totalt urvattnad, sedan nerröstad.
Boken med sina 400 sidor tvåspaltad text är massiv, utan en gnutta av lättande humor, eller anekdoter. Femtio sidor fotnötter och personlistor rundar av den vetenskapliga framställningen. Hela det fyrdelade verket om svenskheten i Finland är en storsatsning värd all beundran, djup, saklig och utan överdrifter eller tendentiösa krumbukter.
Återstår ännu den sista delen NATIONALSTATEN, Finlands svenskhet 1922 – 2015 av Henrik Meinader.