Boken är ännu halvläst, men omständigheterna gör att det blivit aktuellt att skriva om och kring den en smula. Författaren är, behöver jag kanske inte säga, professor emeritus i allmän historia vid ÅA och därmed mycket kvalificerad för sitt uppdrag inom ramen för detta stora verk.
Förhållandena i det svenska landskapet Finland (att jämföra med Sörmland, Värmland osv.) var i början av artonhundratalet stadgade, en svensk ämbetsmannaklass rekryterad ur svenska besuttna i landskapet styrde enligt urgammal tradition. Ett finskt bondesamhälle var i majoritet, men var inte särskilt väl representerade i kusttrakterna, där svensk allmoge under förloppet av de föregående sexhundra åren etablerat sig, på vad som varit de ursprungligen fåtaliga finnarnas jakt och fiskemarker.
Riket var inte särdeles intresserat av sin finska befolkningsgrupp, men hade ändå månat sig om att bibeln skulle översättas och att prästerna i finska församlingar skulle behärska språket. Landskapet var självfallet representerat vid Rikets Lantdagar.
Så kom den stora omvälvningen. Alexander I och Napoleon möttes i Tilsit 1807 och delade upp Europa i intressesfärer. Landskapet Finland ingick i den ryska sfären och ett erövringskrig lät inte vänta på sig. Orsaker fanns det legio, men Tilsit avtalet förutsatte att Sverige skulle tvingas ansluta sig till blockaden mot England, vilket man inte var villiga till i Stockholm. Dåvarande kungen Gustav IV Adolf hade ju också gruvligen desavouerat tsarfamiljen vid äktenskapsförhandlingarna i St. Petersburg under Catharinas och Reuterholms försök att sammanföra intressena.
Landskapet Finland erövrades och fogades till Ryssland genom en personalunion som tog hänsyn till lokala intressen för att uppnå lokal stabilitet (på den tiden ett vanligt förfarande).
Storfurstendömet var en ny enhet, administrationen och universitetet flyttades från Åbo till Helsingfors. Gustav Mauritz Armfelt lyckades utverka att det sk. Gamla Finland återförenades med storfurstendömet.
En lång period fram till 1863 förgick innan man kom lagstiftningsmässigt i ett så beträngt läge att Kejsaren/Storfursten accepterade tanken på att sammankalla en Lantdag.
Under tiden hade den svenska överklassen och intelligentsian förstått vad klockan var slagen och (får man väl säga) med ganska stor entusiasm gått in för ett väckelsearbete för att locka finnarna till utbildning och för att skapa ett användbart skriftspråk på finska. Entusiasmen slog kanske något över då många förfinskade sina namn och försökte sig på att byta språk. Ryssarna å sin sida favoriserade klart det finska på det svenskas bekostnad vilket kan ha bidragit till trenden.
Sedan övergick euforin till en strid om inflytande och språklig hegemoni. Svenskarna, få till antalet och inte mera i besittning av ett kunskapsmonopol, blev successivt mer trängda av den finska majoriteten. Samhällsutvecklingen gick i riktning mot inflyttning till städerna och skärpte därmed motsättningarna.
1906 års lantdagsreform innebar dödsstöten för det svenska inflytandet och inledningen av en stundom långsammare, stundom häftigare reträtt.
Effekterna aktuella idag, som kom mig att skriva detta, är striden om Vasa sjukhus status, den aktuella planen på att dra in Smedsböle, Bemböle och Rödskog svenska skolor i Esbo. Och slutligen ett brev jag fick från HNS igår där ett allmänt hållet inledningsblad finns på svenska, medan en hel bunt med detaljinstruktioner bara finns på finska.
Det går alltså ännu utför (och kanske i accelererande takt) för den svenska språkgruppen i landet. Mycket har skötts med god vilja från vardera gruppens sida, men tidvis tar den starkes rätt överhanden och då är inte mycket att göra.
Återkommer ännu till boken när jag läst slut den.