Författaren berättar, på basen av funna brev, om en släktings händelserika liv vid floden Amur i Sibirien dit han reste 1868. Janne var tydligen i någon mån missanpassad och hade svårt att hitta sin plats i dåtidens Helsingforsiska samhälle. En daguerrotypi av Janne stående nonchalant lutad mot en pelare, iklädd långrock, med blicken fäst snett nedåt, högra handen napoleonskt innanför rocklinningen och en fet klockedja dinglande över magen, pryder bokens pärm. Det pomaderade håret, slokmustashen och de nedslagna ögonen ger ett intryck av ”something shifty” som det heter på engelska.
Det finns inget belägg för att Janne skulle ha direkt misskött sig, men man kan mellan raderna utläsa att han var i onåd inom familjen och att det därför var med en viss lättnad man mottog hans meddelande att han sällar sig tll en expedition till Sibirien, som guvernören Hampus Furuhjelm organiserade. Resan ut, som skedde södra vägen med fartyg till Nikolajeffsk, tog elva månader.
Lockbetena var att en invandrare skulle vara befriad från skatt i tjugofyra år, han skulle beviljas fri tillgång tll odlingsmark för samma tid, under förutsättning att han byggde sig en bostad där inom två år. Till detta kan ännu tilläggas att man hade gjort guldfynd vid Amur och att området därmed blev mer spännande som mål för den äventyrligt lagda.
Boken citerar långt Jannes brev hem till modern och brodern Wola, som dock inte besvarade dem med någon större iver. Janne tjänstgjorde som telegrafist på diverse små stationer uppåt floddalen och kände sig naturligtvis alltmer ensam och övergiven med tiden. Efter några år insåg han att han ville hem, men han hade ett tioårigt kontrakt och förtjänade aldrig tillräckligt för att finansiera hemresan. Hans hemmavarande släktingar var inte heller villiga att sträcka till medel för ändamålet. Han dog vid fyrtiofem års ålder 1883 ensam och övergiven, vid den tiden hade han inte fått brev hemifrån på två år.
Tydligen gick det rätt illa för den övriga gruppen från utresan. De bildade en jordbrukskoloni tllsammans, men klarade inte av klimatet och de annorlunda förhållandena och det hela rann ut i sanden.
En dyster betraktelse, men vi kan i alla fall gläda oss åt att Liva Söderhjelm gjort något av brevmaterialet och lyft fram minnet av denna olyckliga unga man. Breven i sig är till en början glada, fulla av beskrivningar av förhållandena, men ändrar med tiden karaktär så att klagan på bristen på respons tar över.