Fridegård skildrar den oskolade drängens/lantvärnsmannens liv, elände, och stridserfarenheter under 1808-09 års krig. Boken har utkommit 1961 och har nummer 32 av Fridegårds 40 böcker plus tre postumt utkomna volymer. Fridegård var född 1897 och dog 1968. Tillsammans med Ivar-Lo Johansson kan man väl säga att han var bland socialismens portalfigurer under dess genombrottstid i Sverige.
Författaren följer den unga entusiastiska lantvärnsmannen, hans upplevelser och hans rätt ofullgångna tankar. Det andra huvudspåret är livet på hemgården där den åttioettårige pater familias försöker hålla samman jordbruk och hushåll med hjälp av sin frilla, en soldatänka och sin trumpna dotter, mor till vår lantvärnsman. Språket är mustigt men, kan man ändå förmoda, åtskilligt mer nyanserat än vad man på den samhällsnivån under de tiderna i praktiken förmådde.
Författaren röjer ett djupt sittande hat och förakt för överheten, vilket intill tjatighet upprepas i hans kritik av Gustaf IV Adolfs planlösa krigföring, som resulterar att fronter öppnas inte bara mot ryssen, utan också mot dansken via Norge och mot Preussen. Kriget fördes ju av Alexander I för att inordna skandinavien i Napoleons handelsblockad mot England. England skickade en eskader och infanteri till Göteborg för att bistå svenskarna, men Konungen ville inte ta emot hjälpen och den avseglade med oförrättat ärende.
Lantvärnet från Enköpingstrakten skeppades ut från Grisslehamn mot Finland och landsteg i Lemo, men blev slagna och utdrivna efter kort strid. Därefter skeppades det till Åland där det upplevde smärre skärmytslingar. Några månader senare, mitt i sommaren skeppades det till Kimito och blev igen slagna i en blodig affär som kostade 168 unga pojkar livet.
Cronstedt överlät Sveaborg, en större trupplandsättning i Helsinge misslyckades skändligen på grund av Konungens egna valhänta ingripande. Den finska armén drevs längre och längre norrut och snart var Sveriges Österland förlorat till ryssen, denna gång permanent. Gustaf IV Adolf avsattes och Bernadotten kom i hans ställe, först som i praktiken regerande kronprins under en oduglig Karl XIII. Bernadotte avstod officiellt från anspråken på Finland och vände i stället sin uppmärksamhet mot Norge. Allt detta går dock utanför den unga lantvärnsmannens sfär och blir därmed oskildrat i denna bok.