Hvem är väl jag att… recensera en doktorsavhandling. Men som jag redan tidigare konstaterande så är tydligen det akademiska dehäran .. dedäran ett dominerande drag och kanske i någon mån, i detta fall tydligare förstärkt av de begränsningar doktoranden gjort för sin avhandlings ämne.
När man deklarerar att faktabakgrunden, det reella politiska skeendet, inte påverkar bedömningen av hur Konungen icensatt sin härskarverksamhet så gör man det svårt för sig. Att det inte i praktiken visat sig möjligt att skilja sättet från situationen gör inte saken bättre.
Differenserna i tänkesätt då och nu utgör en viktig skiljelinje. Hur de fyra stånden bemöttes på olika sätt, hur Konungen strävade att bredda mottagarkretsen för nådegåvor och konungslig uppskattning, utan att ändå gå aristokratins intressen förnär, är utförligt beskrivet och belagt. Då som nu var överheten beroende av undersåtarnas stöd och förtroende, men mer i fråga om skattebeviljningar, utskrivning av folk till militärtjänst, samt beslut om anfallskrig. Inte så att överheten skulle ha varit tvungen att mäta sin popularitet för att få fortsatt fullmakt.
Gustaf III började sin karriär med att göra en palatsrevolution, dvs. han lyckades, med militärt stöd, få ständernas godkännande för en utvidgad konungamakt, med hänvisning till frihetstidens avarter, besticklighet, självhävdelse och brist på disciplin och sammanhållning. Mottot han använde var sammanhållning och laglydighet. Ett bravurnummer av en knappt tjuguårig yngling, som lyckades med att locka den vitala gruppen, Stockholms borgerskap med sig i sin kamp. Att betrakta detta skeende ur synpunkten sättet att tala till publiken, gester, shower, är ändå något som ter sig främmande för mig. Det var ju fråga om en högst reell politisk maktkamp.
Inte framstår heller instiftandet av Vasa hovrätt och beslutet att bygga ett ämbetshus för ändamålet som något lösryckt från den politiska verkligheten. Beslutet var stort för att över hundra år hade förflutit sedan föregående hovrätt skapats, men behovet förelåg. Att stadfästelsen gjordes under högtidliga former i Stockholm finner jag inte så märkvärdigt att det skulle motivera att själva akten skulle kunna lösgöras från den politiska bakgrunden som en manifestation av Konungens sätt att härska.
Det politiska spel som föregick deklarationen om anfallskriget mot Ryssland 1788 och det i många avseenden valhänta sättet att föra kriget ser jag inte heller som manifestationer i sätt att härska, utan som maktpolitik med utnyttjande av Rysslands tillfälliga svaghet på grund av dess samtidiga krig mot Turkiet.
Det är alltså med den obildade dårens finger i häpnadens mun, som jag fördjupat mig i denna akademiska avhandling. Den utgör en form av abstraktion som jag inte är mäktig och har jag därför bara att böja mig inför det faktum att doktoranden fullgjort sitt värv och förvärvat sin hatt.