Sedan medio Septembrii har jag ägnat mig åt detta verk och ännu är läsningen inte avslutad. Mycket beror på smygande trötthet, men också en resa i Baltikum, och diverse annat program har gjort sitt. Under tidigare år har jag gjort två eller tre bokanmälningar inom förloppet av en månad, nu alltså tigit som muren, inte helt rätt för ringen kräver att den kontinuerligt matas med text. De aktiva skribenterna är helt enkelt för få för att det skall gå ihop, de medlemmar som nöjer sig med att läsa får finna sig i att det därför kan gå flere dagar utan nya inlägg.
Octavianus var 18 när hans adoptivfar Julius Caesar blev nedhuggen. Han var besatt av tanken på hämnd och lyckades tack vare Caesars efterlämnade, betydande förmögenhet, värva några legioner och med deras hjälp kuppartat få kontrollen av några till. Triumviratet Lepidus, Marcus Antonius och Octavian Julius Caesar kämpade och vann över Brutus, Cassius och de övriga sammansvurna, som dragit sig till Macedonien och Mindre Asien.
Triumvirerna delade upp riket mellan sig och Antonius fick östern, där han snart utvecklade ett horisontellt hovliv med Julius Caesars efterlämnade älskarinna (mor tll Caesarion) drottning Cleopatra. Lepidus regerade över Nordafrika och de Italienska öarna, med säte på Sicilien, som triumvirerna erövrat av Pompeijus son Sextus, som en längre tid svultit ut Roms befolkning genom att strypa sädexporten från Siclien och Carthago. Octavian hade sitt högsäte i Rom, men mest uppehöll han sig i Spanien, Gaul och Illyrien där ständiga erövringskrig pågick.
Följde så ytterligare en serie inbördeskrig när triumvirerna gjorde upp sinsemellan. När Marcus Antonius slutligen fick bita i gräset och Cleopatra tagit livet av sig, kunde Octavian Julius Caesar göra intåg i Rom som ensam kvarvarande maktfaktor i kraft av sextio legioner som han nu lyckats samla under sina fanor. Han var vid det laget trettiåtta år gammal så alla dessa krig hade tagit dryga tjugo år. Till de tjugo måste läggas de oroliga tiderna under Pompeius och Julius Caesar.
Av större slag bör man dra sig till minnes Philippi där Agrippa, som Octavianus general slog ut Brutus, Actium där Octavian Julius Caesar slog ut Marcus Antonius, från vilket slag Antonius och Cleopatra rymde till sjöss medan det pågick. Under sin period i den östra rikshalvan hade Antonius försökt sig på ett fälttåg mot Partherna (Persien), men misslyckats och förlorat ett antal legioners fälttecken, dubbelörnarna. OJC lyckades däremot efter sin seger över Antonius hota Partherna så effektivt att dessa fälttecken återlämnades utan strid. Förlorade dubbelörnar tärde hårt på respektive legioners och hela det romerska samhällets heder så återlämnandet firades med triumf.
Nu blev det så dags för senaten att hylla Octavian Julius Caesar med hedersnamnet Augustus. Samhället förändrades under tiden rätt radikalt, men man höll ändå fast vid traditioner och vid de yttre kännetecknen för res publica. Augustus period från det han återkom vid 38 tills han dog vid 76 upptogs av en balansgång mellan hans verkliga maktposition och hans vilja och strävan att vidmakthålla den gamla konstitutionen. Denna långa period var, bortsett från mindre gränsstrider, en fredlig period som gjorde det möjligt för det romerska samhället att återhämta sig och förnya sig med stora offentliga byggen som gav sina upphovsmän och Romarna en ny glans
Goldsworthys historiska skildring är ytterligt saklig, men rikedomen på material och mängden personer som medverkade i skeendet är något överväldigande. Den torra sakligheten får emellertid alltemellanåt vika för belysande anekdoter som av allt att döma är helt autentiska.
En alltigenom intressant för att inte säga lysande skildring av historieprofessorn, som förut skrivit ett likadant monumentalt verk om Julius Caesar.
För den som är intresserad av en annan vinkling på tiden och mannen vill jag gärna också rekommendera John Williams mästerliga Augustus.