Alla har vi i någon form stiftat kontakt med det kinesiska sättet att använda sig av enkla slogans för att ge spridning åt direktiven från högsta ort. Den period boken berättar om beskrivs som „the Great Leap Forward”. Privat jordägande omöjliggjordes och kommunerna infördes. Till kommunerna hörde att kommunala kök inrättades för varje arbetsbrigad, därefter var det förbjudet att tillreda mat i hemmet och förbjudet att ha någon egen täppa att odla för hemmabehov. Andra slagord som: „rash advance”, „grain before people” och „hand over grain or be beaten” florerade bland kadrer på det lokala planet.
Som jag redan konstaterat i en längre kommentar (i Ring 1), resulterade denna hårt genomförda politik i trettiosex miljoner dödsfall i svält under en period av tre år 1958 – 1961. Delvis berodde det på att alla jordbruksprodukter, inklusive de animaliska, köptes till staten från kommunerna. Den huvudsakliga orsaken var emellertid kraven på ökad produktion i och med reformen. På den punkten nonchalerade man fullständigt de olika distriktens varierande produktionsförutsättningar. Kraven ställdes uppifrån, men ekade i accelererad form i de bestämmelser som utfärdades av delstatliga och lokala myndigheter, som hade en tendens att överbjuda varandra. Kraven blev därför snabbt orealistiska och resulterade i att man med hjälp av husundersökningar samlade upp även de minsta ansatser till familjereserver. Då lagren överförts till det statliga planet kunde kommunerna inte mera komma åt dem med påföljd att de kommunala köken på många håll snart måste stänga. Nöden blev total och möttes av en fullständig brist på förståelse på högre ort.
Sökte ett kort meddelande från Mao till Zhou en Lai, som jag sett, men har inte lyckats hitta det för att referera här, sorry. Det visar i alla fal tydligt att man inte särskilt fäste sig vid att folk svälte ihjäl en masse, men däremot nog var måna om att driva en kampanj mot „right deviation” som tydligen bestod i att lägre kadrer bekymrade sig mer om folkets brist på föda än om målen att samla in de prognostiserade mängderna ris och annan råvara.
Yang är journalist och har lyckats få tillgång till arkiv på alla plan och intervjuer med kadrer från tiden. Boken saknar helt effektsökeri och är torr och saklig och innehåller rikligt med statistik och fakta i tabell- och diagramform. Bakpärmen jämför Yang med Solschenitzyn och det ligger säkert något i jämförelsen. Boken är alltså än så länge förbjuden i Kina men har sålt väl i Hong Kong.