Boken har alltså vunnit The Man Booker Prize 2014 och, det säger sig självt, kan därmed inte läggas åt sidan som en krigsskildring bland andra. Fokus utgör de Australiska krigsfångar som efter Singapores fall utgjorde kärnan i den slavarbetskraft som skulle möjliggöra järnvägsbygget genom Siam till Burma på femton månader.
Japanernas plan var att, med hjälp av järnvägen, som inte kunde hotas av Englands och USAs flottor, möjliggöra en invasion av Indien under 1943-44. Den berömda filmen om The River Kwai utspelar sig inom samma projekt och scenario.
Järnvägen byggdes utan hjälp av maskiner, varken grävutrustning, bergsborrar, transportmaskineri, eller annat fanns att tillgå. De handredskap som fanns var primitiva och sköttes inte på ett vederhäftigt sätt. Om klimatet får man veta att det regnar i ett och att läger, uppställningsplaner, djungelstigar och allt utgör en enda lervälling. Att taken i de primitiva lägerhyddorna läcker, att maten inte tillnärmelsevis räcker, att alla tänkbara tropiska sjukdomar grasserar bland de utmärglade vraken till slavarbetare. Att antalet dödsfall per dag bland de cirka sjuhundra i detta ena läger ligger på omkring tolv. Att japanerna tar livet av än fler av disciplinära skäl, av ren pur grymhet och av brist på vilja att hålla sina slavarbetare vid liv och vid vigör för sitt hårda arbete.
Till bokens ovedersägliga förtjänster hör att den belyser vardera partens själsliga landskap och att den också följer upp vad som sker med de inblandade efter Japans sammanbrott och fredsslutet. Allierade krigsdomstolar dömde ett stort antal fångvaktare till hängning för grymheter. Av outgrundliga skäl är det dock mest Koreaner som tjänade de Japanska herrarna som fångvaktare och därmed gjorde sig skyldiga till mycket av det fysiska lidandet, som får sätta livet till i galgen. Japanerna, officerarna och underofficerarna som ledde verksamheten går i stor utsträckning fria och de Amerikanska ockupationsmyndigheterna i Japan dämpar medvetet efterforskningarna efter krigsförbrytare. Parallellen till Nazi-Tysklands vetenskapsmän, administratörer och officerare gör sig här påmind.
De överlevande, hemvändande Australiensarna har svårt att finna sig till rätta i civilsamhället, både självmord och avtrubbning, superi och brustna äktenskap tar sin andel av dessa utmattade själar. Författaren måste ju naturligtvis få materialet att passa in i sina litterära mallar och tankegångar. Somliga gånger sker det med finess, andra blir något störande i sitt maner. Boken är nog övertygande och bra, men om den höjer sig till stor är en fråga jag inte är villig att ta ställning till utan att habearbetat den i mitt undermedvetna någon tid framöver. Räkna inte med att jag återkommer till det.