Det är med en avsevärd känsla av lättnad jag lägger ifrån mig denna bok som jag började läsa för en månad sedan (den 2.5.15 antecknat i ringen). Måste tillstå att jag är för grund och prosaisk, kanske också för gammal, för att riktigt orka med ett så mångbottnat och egensinnigt verk.
Storyn centrerar sig kring en Cremona violin. Ägaren har köpt den, egentligen tvingat till sig den för en spottstyver, av en tysk läkare i Rom efter kriget. Kontaktman var en högt uppsatt tjänsteman vid Vatikanen under vars beskydd tysken befann sig. Tysken hade varit lägerläkare vid Auchwitz – Buchenwald, han hade i sin tur skjutit ner en äldre judinna som bar på den i en fångtransport, och tagit hand om violinen. Till slut blir ägaren mördad av tysken.
Adriá Ardèvol son i huset växer upp i ett kylslaget hem, men har som bästa vän en violinspelande yngling, som i hemlighet fått låna violinen just det dygn då fadern skulle ge den tillbaka till tysken. Sonen är därför för evigt märkt av skuld inför faderns brutala död.
Storyn innefattar också en effektiv men kallsinnig mor, som övertar ansvaret för den avlidnes antikhandel och en judisk flicka som är och förblir sonens stora kärlek.
Invävt i detta yttre skeende finns berättelser om ett till undergång dömt litet kloster i Pyrenéerna, inkvisitationens framfart, de judiska lägerfångarnas lidande och mycket, mycket mer. En överväldigande medvetandeström, serverad utan skiljetecken. Adriá kan i samma mening vara jag, han och nämnas med namn, vilket är mycket förvirrande och ganska tröttande.
Sålunda har jag tillbringat mycken tid den senaste månaden försänkt i sömn skönt tillbakalutad i min stol, med fötterna på bordet och boken uppslagen framför mig. Måste dock tillstå att denna hittills för mig okända catalan Cabré har skrivit ett mäktigt epos och att han säkert är värd alla de pris och utmärkelser han fått för den och sina andra böcker.