Författaren är BBCs “bureau chief” i området stationerad i Kairo. Han har av allt att döma varit personligen med om alla större demonstrationer på Tahrir Square och också alla krig under den aktuella perioden. Han har träffat alla ”movers and shakers”, utom möjligen kung Abdullah av Saudi Arabien som, noterade jag, han inte nämner som sagesman.
Boken tar upp utvecklingen i de olika länderna i omfattande kapitel och ger på något över fyrahundra sidor en ovanligt livlig och bra översiktsbild. Egypten, Israel, Tunisien, Libyen, Irak och slutligen Syrien.
Ett genomgående tema tycks vara att demonstrationerna och revolterna inleddes av sekulära krafter, huvudsakligen studerande, som krävde slut på fåmannaväldet och demokratiska styrelseskick. I många fall blev dessa initiativtagare utmanövrerade av bättre organiserade grupper, som The Muslim Brotherhood i Egypten, och dessa i sin tur utschaltade av militären som snart nog återfått makten.
Den amerikanska invasionen av Irak ledde till att shiamuslimerna där fick övertaget och till att diverse sunni-dominerade motståndsrörelser uppstod. ISIS är nu den starkaste av dem och strider mot den Alawit (shia) dominerade Assad-regimen i Syrien, men också mot de ursprungliga sekulärt motiverade upprorsgrupperna. Inbördeskriget i Syrien fick sin början av en incident i Deraa där arton tonåringar togs fast och torterades för att ha sprejmålat anti-Assad slogans på en vägg.
Författaren klagar över att Obama inte velat ta itu med situationen i Syrien, trots att han tydligt hade varnat Assad för att använda kemiska vapen, när denne ändå gjorde det i en förstad till Damaskus och därvid hade ihjäl cirka 1500 invånare. Det är lätt att förstå Obamas ovilja, men därmed är det inte sagt att han har rätt.
Israels interna problem utgörs av extremisterna. Dessa har diamentralt motsatta åsikter, de ultra ortodoxa är de stora ivrarna för ”settlement” rörelsen som på egen hand ockuperar kullar i Judéen och Samarien för att bilda förtrupp för större organiserad bosättning. Haredim är de skriftlärda lätta att urskilja i sina svarta kostymer, hattar och skruvlockar. Deras tes är att sionismen är en styggelse, de erkänner inte staten Israel, men hävdar sin position som ursprungsfolk. Haredim ägnar sig åt livslånga studier av Talmud, de lever i det närmaste helt på statens välvilja och de är befriade från värnpliktstjänst. Av religiösa skäl har de månghövdade barnaskaror och de håller därför på att bli ett stort ekonomiskt problem för staten Israel. Omkring 10 % av befolkningen hör till någondera av dessa grupper och deras procentuella andel ökar.
Bokens största förtjänst är att den ger en någorlunda sammanhängande bild av flera parallella skeenden och att den förtjänstfullt belyser dem ur både makro- och mikroperspektiv.