Eriks utdragna frieri till Henrik VIIIs dotter Elisabeth tog ända med förskräckelse. När han äntligen bestämde sig för att själv fara till England, och hade utrustat en flottilj för ändamålet i Älvsborg drevs han av stormar på Skagerrack tillbaka i hamn. Han måste med svansen mellan benen avstå från sin förhoppning om att bli engelsk kung (eller gemål till den blivande regerande drottningen) och samtidigt försätta Sverige i position att av danskarna ta kontrollen över den ryska handeln med England.
Erik hade planerat ett system av vägar, med gästgiverier, och sjötransporter från Stockholm till Älvsborg. Han hade också låtit flytta ut Helsingfors till en plats med god hamn. Östersjöflottan hade rustats upp och förhandlingar pågick med Reval, medan Tyska Ordens välde i Estland och Livland knakade i fogarna under trycket från Ryssland och från Polen. Då sätter hans bror Johan igång sin egen utrikespolitiska framstöt med att låna enorma summor till det polska kungahuset och anhålla om en kungadotterns hand. Affären resulterade i att Johan fick sju fasta slott i Livland som pant och kunde välja den yngre dottern (ändå dryga tiotalet år äldre än han själv). Samtidigt råddade han eftertryckligt i sin bror kungens planer.
Herman Lindqvist befäster med denna bok en position som apologet för Erik XIV. Brödrakrigen var resultat av den yngre Åbobaserade broderns manövrar uttryckligen mot riksintresset. Summorna som den polska kungen fick ”låna” hade behövts för riket.
Brödrakriget försämrade rikets position såväl mot ryssar, polacker som mot England. Dessutom gav det Danmark en möjlighet att inleda krig mot Sverige och som första åtgärd ta Älvsborgs fästning. Som resultat satt Johan och hans Katarina sjudande av ilska tre år inspärrade i Gripsholms fästning.
Högadeln med Sturarna i spetsen kände sin position hotad och konspirerade mot Erik. Detta ledde till Sturemorden i Uppsala. Trycket från allt detta gjorde att Erik för en tid var oförmögen att regera, när han sedan tillfrisknade och ville fira sitt officiella bröllop med Karin lyckades bröderna och deras anhängare, bland dem Jacob de la Gardie som varit Johans övervakande fångvaktare en tid, sätta igång en revolt. Revolten lyckades, blev revolution. Kungen avsattes och spärrades in. Johan, lika labil som bröderna Magnus och Erik, utropades till kung men hade hela tiden en obehaglig känsla i maggropen beträffande Erik. Obehaget tog sig slutligen uttryck i den berömda ärtsoppan.
Författaren visar att Erik XIV hade storstilade planer på att förkovra Sveriges position, att skapa en inhemsk armé för att ersätta de skottar och andra legotrupper som man inte någonsin helt kunnat lita på. Han är alltså den som först satte igång Sveriges väg till en politisk stormaktsställning. Nedvärderingen av Erik baserar sig väsentligen på Johans envetet drivna propaganda mot såväl hans politik som hans personliga egenskaper. Under Johans tid upplevde Sverige en period med inflation på upp till 800 %. En intressant liten volym, men hyllan med böcker av den produktive Herman Lindqvist svämmar redan över.