Washington Post citeras på pärmen till denna Vintage upplaga ”The finest historical novel ever written by an American” om det stämmer, eller inte är jag inte skickad att uttala mig, men att boken är en pärla underskriver jag gärna.
Det finns ett visst sätt att skriva romartida romaner på och jag undrar om inte Williams är rätt influerad av Robert Graves i sitt sätt att formulera sig. Det påminner kanske en smula om hur Frans G. Bengtsson för evigt har präglat vår uppfattning om hur vikingatida berättelser skall skrivas.
Boken mynnar ut i en storartad epistel där Augustus, sjuttiosex år gammal och väl medveten om att han står inför sin snara död, summerar sin gärning, sina motivationer och sin syn på vad som följa skall. En ruelsefull monolog där han minns de strider och oförrätter han tvingats till för att, som han ser det, rädda Rom och äntligen få fred på jorden. Augustus fred efter Attica hade vid det laget varat i fyrtio år, romarna var rastlösa. Bristen på militära avancemangsmöjligheter, äventyr, erövringar och påföljande triumfer visade sig i form av otyglad livsföring och utbredd leda.
Blott nittonårig fann sig Octavianus ställd inför sin livsuppgift, när adoptivfadern Julius Caesar blir mördad. Han ärvde namnet Caesar och blev medlem av den Julianska ätten. Av faktionerna i Rom fanns då de som dragit nytta av Caesars reformarbete huvudsakligen ”populus” den breda allmänheten, samt alla hans gamla legionärer från åren i Gallien som fått sig tilldelade mark att odla. Missnöjda var framförallt de etablerade senatorssläkterna, som sett Caesar som usurpator. Ur deras krets kom mördarna. Och så fanns Marcus Antonius, militär hjältegestalt, med sin helt egna agenda och ambition.
Hur denna nittonåring lyckades med att vinna den respekt som krävdes för att axla Caesars fallna mantel berättas i en lång serie brev vänner och motståndare emellan. Breven är inte som dagens korta notiser, utan utförliga berättelser om förhållandena och de främsta personligheterna berättade för mottagare på avlägsna orter, som inte hade tillgång till någon annan form av nyhetsförmedling. Det ger dem deras charm och samtidigt deras berättigande som en metod att föra berättelsen framåt.
Octavianus personlighet, hans kyliga kalkylerande men samtidiga besatthet av målet att hämnas mordet och ta makten är ju det bärande elementet i historien. Att se det genom andra samtidas ögon i brevform är ett genialt grepp.